Lille Nisse sitter i hallen halvägs ner i sin overall med korsade små armar och en min som säger att där tänker han minsann fortsätta att sitta i evigheters evigheter. Hans lilla mun är formad som en ostbåge, fast uppochnervänd.

Nisse är fyra år och just idag har han ingen lust att gå till dagis, han vill hellre ligga kvar i sängen med mamma och lyssna på julkalendern som går på radion.

Han vill inte "hoppa ner" i ytterkläderna som mamma säger och han vill absolut inte gå ut i det mörka mörkret där kylan bestämmer att man måste ha mössa och vantar på sig för att ens överleva färden till dagis.

Nej, idag tänkte han stanna hemma!!

Mamma Gunnels tålamod börjar efter en kvart att tryta och Nisse får höra ord som han har hört på tok för många gånger förr. Då stänger Nisse av sina öron och flyr in i tankevärlden för att besegra det stora monstret som gömmer sig i hans alldeles för stora garderob.

Han smyger först fram till garderobsdörren, gläntar lite på den och spanar in på de stora gula ögonen som lyser därinne.

Nisse är klädd i en brun dräkt med kristyrknappar på magen och ett pepparkakssvärd gjort av den finaste och hållbaraste degen som han kunde få tag på. På huvudet har han en önskehatt gjord i samma material, ur den kan man trolla fram vad som helst bara man matar den med russin.

Monstret därinne i garderoben blinkar några gånger och sedan sätter Nisse sin plan i verket...

-Snälla raraste finaste Nisse, säger mamma, klä nu på dig overallen så att vi kommer iväg till dagis. Det är ju lucia idag och du ska ju vara tomtenisse! Det vill du väl inte missa?

Nisse hatade att vara tomtenisse, han ville hellre vara sin idol, pepparkaksgubben men det var det ingen som förstod. Hette man Nisse så skulle man tydligen kläs ut till en sådan.

Han hatade den röda dräkten som såg ut som en pyjamas och den töntiga mössan med en mjuk vit boll på. Stjärngossegubbarna såg iallafall ut som trollkarlar med den stora struten på huvudet och ett trollspö i handen men någon sådan hade han inte blivit lottad till att vara... Typisst, hade han utbrustit på dagis samma dag som lottningen var överstökad. Att vara tomtenisse iår igen var ett nederlag värre än döden. Naturligtvis hade han försökt att tala förstånd med sin dagisfröken Eva men hon hade bara ruffsat honom i håret och talat om hur söt han skulle bli i tomtedräkten.

Så nu satt han alltså där i hallen med en sönderstressad mamma till förälder.

Drömmen om att få stå där bland de andra i luciatåget utklädd till den brunaste av pepparkakor skulle alltså inte besannas dethär året heller. Muiyabo och hans lillebror som redan var brungräddade från början hade fått turen att vara pepparkaksgubbar dethär året. De behövde inte ens klä ut sig, tänkte Nisse, det räckte om man spritsade kristyrknappar direkt på magen. Vilka lyckostar, tänkte han där han satt.

Vid dethär laget var Nisses mamma tvungen att ta till plan B. Hon visste naturligtvis att Nisse ville vara pepparkaksgubbe och hade således varit på stan och inhandlat den finaste pepparkaksutstyrseln som hon kunde hitta. Plan A hade varit att överraska Nisse när han hade klätt på sig och var på väg ner till bilen, då skulle mamma Gunnel ha kommit på att hon "glömt" någonting viktigt och rusat upp fär att hämta det i lägenheten. Sedan skulle hon ha kommit nersmygandes i farstun med ett stort glansigt paket, värdig endast den bästa pepparkakshjälten på denna jord och sagt åt Nisse att paketet bara fick öppnas på "den magiska fyrkanten" på dagis. Den magiska fyrkanten var en plätt mitt i dagiskorridoren där det för några år sedan hade uppstått en läcka så att man var tvungen att byta ut en del av plastmattan.

Hursomhelst så fick mamma Gunnel nu byta plan och gå in i Nisses sagovärld för att över huvud taget få iväg honom till dagis. 

- Nils, sa hon med en barsk röst, nu är det du som lyssnar på mig. Jag behöver din hjälp!

Nisse plirade sin mor i ögonen och gjorde minen i hans ansikte ännu surare innan han lyssnade på sin mamma...

- Det är så att monsterbilen därnere inte går igång utan pepparkakshjältens hjälp. Tror du att du kan gå in i mammas rum och hämta hjälten? Han ligger i nattdukbordsslådan.

Nisse kunde inte hålla sig nu, pepparkakshjälte? I nattduksbordslådan? Hjälp med monsterbilen?

Han hoppade ut ur sin overall och sprang med de knubbiga små benen in i sin mammas sovrum och öppnade lådan. Där låg ett glansigt paket med små gröna dinosaurier på. Han tordes knappt öppna paketet för att han var rädd att hjälten, som hans mamma pratat om skulle hoppa ur det och skrämma honom i sällskap med grisen och granen och pepparkakstanten.

Gunnel hade smugit fram till dörrposten och stod där för att kika på sin son som vördnadsfullt tagit paketet med båda sina händer.

Nisses ögon lyste upp när han slitit av pappret och sett vad paketet innehöll. Den bruna dressen låg där så fint ihopvikt, den hade kristyrknappar på magen och en sådan mössa som han alltid hade velat haft. En magisk mössa. Inget kunde överglänsa denna stund, inte ens självaste julaton!

Nisse vände sig om, kramade sin mamma, tog sina nya hjältekläder och klädde på sig overallen utan problem. Han vägrade släppa det bruna tyget och höll krampaktigt i kläderna hela resan på väg till dagis. Nisse hade såklart sagt den magiska formeln i bilen för att få den att starta, det räckte med att bara hålla i kläderna för att få magiska krafter.

När de var framme vid dagis, fem minuter för sent, så rusade Nisse in genom dagisdörren och satt sig på den magiska rutan. Då kom mamma Gunnel fram för att säga hej då åt sin son och ge honom det han behövde för att kunna rädda världen, russin!

Hon hade sytt en guldfärgad påse åt sin son som hon fyllt med russin, magirussin att mata sin hatt med.

Med en allvarlig min tok Nisse emot påsen och gömde den i sin hand så att ingen annan kunde se den och kanske stjäla den. 

- Nu min lilla Nisse, hmm förlåt pepparkakshjälte är det din uppgift att se till att alla barnen har det bra idag, sa mamma. Hon pussade sin son på kinden och viskade det hemliga ordet i hans öra. Nisse log och visste att dethär skulle bli den bästa dagen i hans liv.