Frälsningsarmen var på besök på jobbet idag och jag är rädd att jag blev frälst....inte.

Alla kristna sånger låter typ exakt likadant har jag idag kommit fram till.

Vi tilldelades ett gult häfte med texter i och jag kunde bara de vanliga julsångerna men det slutade med att jag sjöng med i varenda låt trots att jag aldrig hört dem tidigare. De är på något sätt så himla förutsägbara.... Om man kan en låt så kan man med all säkerhet hela frälsis repertoar.

Grejjen med dethär är att det känns lite konstigt att sjunga sånger om gud hit och gud dit å tack för ditten å tack för datten när jag verkligen inte är ett dugg kristen. Asså julsånger är ju en sak men vanliga psalmer å sånt det e inte min grej.

Mannen som höll i hela kalaset tittade ibland på mig som satt där och var glad för att alla hade så trevligt som om jag vore den kristnaste av kristna. Vilket ju inte är sant för en femöring. 

Jag tror inte ett dugg på gud, kristus eller något annat heller för den delen. Den enda jag försöker tro på, det är migsjälv! Å det må jag säga är tillräckligt svårt.... Tänk dig då hur svårt det blir att tro på någon som inte finns...

Nåväl det måste väl höra till ett av världens sju underverk, att tro på något som inte existerar.... 

Hursomhelst så satt jag precis bakom dendär mannen som jag nyss sade höll i kalaset.... Å jag sjöng för glatta livet... När föreställningen var slut och jag önskade dem alla god jul för att återvända med tanterna mina till avdelningen så tittar han mig i ögonen å säger, Detsamma å tack för att du sjöng så vackert.... Sedan log han å jag log tillbaka...

Han såg på mig med en sådandär Bless-you-child-look som präster har skänker snälla barn i amerikanska filmer!

Det kändes liiite läbbigt. Och som om jag ljög för honom. Jag hade sjungit alla låtar utan att mena dem. :P