Ditt inre skiner ut genom ögonen och näsborrarna.

Jag petar lite på dig för att se om du verkligen existerar. För en stund så gör du just det för att sedan dyka ut i rymden och bli ett med ingenting. 

När jag såg dig första gången reste sig de små håren på armarna och hjärtat slutade att slå för ett ögonblick. 

Lugnet som spred sig i kroppen min var en ny känsla och skulle komma att bli ett nytt behov. 

Utan dig och det som var ditt skulle jag aldrig mer ta ett andetag. Aldrig mer.

Att övervintra i din själ utan krav från omvärlden vore som att få leva i en dröm.

Att få vara inuti ditt skal, stänga ögonen och andas i takt med dig vore som att  flyga tyngdlöst över ängar och hav.

Att få slippa vakna i ensamhetens tecken varje morgon med ögon som letar efter annat liv vore som att gå utan sandaler på en solvarm strand i juli.

Varje gång du lämnar tillbaka det som jag lånat ut saknar jag det som skall komma och gå.

Ditt ljus leder mig ibland in på fel stigar, sådana som är mörka och långa, snåriga och svåra.

Jag hittar alltid fram eller ut, iallafall så är det vad jag tror.

På dig törs jag tro, i din kyrka vågar jag be.

På det tunga stengolvet lägger jag ut min egen själ för vem som helst att ta.

Ta i, ta på, ta över, ta bort, ge bort.

Jag är din att ta med som ett stycke snabbmat i en papplåda.

Oerhört uppskattad i stundens hunger men övergiven och försvunnen i den andra stunden. 

Känslorna som blev över där i papplådan slängs bort tillsammans med den röda och vita såsen som blir rosa om man blandar den.

Sedan väntar sopsortering, brännbart avfall till höger, plast till vänster och rosa sås i komposten för oanvändbart gammalt skit som ingen någonsin vill se igen.

När känslor styr hamnar hjärtat i skiten! 

Omfamnar dina revben och hela dig.

Den tunna späda kroppen utan liv lutar sig mot min.

Lungorna har slutat att arbeta för längesedan, bara skalet är kvar.

Jag var den som visste att din ryggrad krökte sig något precis mellan skulderbladen, det var jag som kände dina ärr utan och innan, det var jag som tystnade när du talade, det var mig du fick.

Håller dig hårdare ju längre bort du färdas.

Drar fingrarna genom håret så som jag gjort så många gånger förr.

Ljuden därinnifrån blir svagare och svagare tills de tystnar helt.

Du var den som värmde mig när kylan kom, det var du som visste allt och ingenting, det var du som alltid återvände, det var dig jag ville ha. 

Tryggheten av att ha dig nära växer inombords, du ska alltid stanna.

När du är framme vid slutet måste du återvända.

Bröstet slutar jobba, din tyngd, ditt väsen förlamar.

Vi var dem som ingen förstod oss på, det var oss de jagade, det var oss de ville ont, det var våran tid de stal och vårat liv de dödade.

När vi båda är så stilla, så vita och så kalla kryper de fram för att se.

De tittar på oss med ögon som söker efter den felande länken.

Ja leta ni, efter det som ni aldrig kommer att finna!