Inga fler ord, ingen större förklaring.

Bara borta.

Trodde dina ögon talade sanning ibland men du ljög.

Stegen ekade i farstun när du gick, jag trodde att du skulle komma tillbaka.

Nu finns bara det onda kvar, det som tar så himla lång tid att laga.

Ensamheten blev min bästa vän igen.

Typiskt mig!

Det är farligt att känna och att känna efter ska man låta bli.

Några slag i magen får man tåla.

Det stora blåmärket där på insidan kommer nog aldrig attt blekna helt.

Vet du om hur ont det gör att slå på något som redan är skadat?

Om du vetat det innan kanske du hade låtit bli.

Det man inte ser finns inte, är det så?

Isåfall så finns inte du!

Inte längre.