Hur ska du räcka till? Nå ända dit??

Med dina spretiga smala fingrar, svarta av lögner. Hur ska det gå?

Din smala kropp som så länge strävat efter drömmar. Dina klena armar, bara ben, når nästan runt. Nästan.

De smala läpparna öppnar upp munnen till ett hål, där ska skriken födas och växa sig starka.

Om bara styrkan fanns.

Istället väser du, likt en döende, ur dig din ångest och renar det som smutsas ner.

Med fingrarna skrapar du mot väggarna, lämnar spår. Svåra spår som ingen kan tyda. Men de finns där, du finns där.

Resterna av dig skall växa sig in i allt annat, det som står bredvid, framför och bortom dig. Det som finns under dig och över dig. I allt. Där ska du bo. Om du en gång når dit...

Sträck dig, bara lite till...

Ibland, när du tittar in i ögonen, så glömmer du alla orden. De är borta och uttalas aldrig.

De sitter långt bak i huvudet och trycker, väntar på nästa tillfälle.

Ibland blundar du, utan att se något alls. Mörkret är en aning ljusare än sist. Kanske blir det en dag alldeles tydligt vitt?

Munnen skrattar plötsligt, ler sådär försynt. Du ser det allt och svarar.

Ger något tillbaka, får något tillbaka.

Så ovant.

Lånar inte längre andras ögonblick. Skapar egna. Lägger dem i en liten låda under minnena, de som dammat igen. Där ligger dem och bara finns till. Det bästa är att du vet om det. Du vet att de ligger där och småflinar, precis som dig. 

Du är inte längre ensam. Du har en alldeles egen liten låda att samla fina ögonstunder i.

Det finns plats för hur många som helst...  

Mitt huvud är alldeles tomt. Nu får det vara nog med skrivande.

Jag har ägnat de två senaste kvällarna/nätterna med att skriva på det underbart roliga PM:et till kursen kommunikation och media...

Nu är jag äntligen klar. Så klar som en maddlur tänker bli. Jag vill aldrig mer se boken Tillämpad kommunikationsvetenskap och jag vill helst aldrig mer skriva ett PM även om jag faktiskt inser att det är en omöjlighet. Istället är det väl bara att vänja sig kan jag tro...(Märkligt det där med att man efter varje avslutad kurs känner en stark avsky till kurslitteraturen... )

Nåväl så fick jag i alla fall ihop åtta sidor text. Minimumkravet var först på tio sidor men vår " snälla" lärare minskade efter påtryckningar från hela arga klassen ner det hela till ynka fem små sidor text... Tack så mycket!! Det kändes i alla fall genomförbart.

Nä jag ska bara korrekturläsa imorgon och komplettera om det saknas något men annars känner jag mig rätt så klar faktiskt.

Bra jobbat av mig själv!! Hoppas bara att betyget G kommer att tilldeles mitt PM. Jag tycker i alla fall att jag via min text visat att jag fått kunskaper inom området... Jaja, det blir väl ett senare problem om det nu mot förmodan skulle restas...

Nu ska jag rulla in mig i min kokong och sova gott hela natten efter att ha läst några sidor i den fruktansvärt spännande boken Psykopaten!!

Jag rekommenderar den för er som inte läst den å gillar att känna en obehagskänsla i maggropen... :)

God natt, over and out världen!!

Ibland när solen lyser vill jag gömma mig.

Ibland när orden fryser vill jag glömma dig.

Allt blir fel om man vänder på det. Så tydligt fel och oformligt. Kantigt och stelt utan någon som helst förklaring.

Ofta när mörkret sänker sig finns du där.

Ofta när ljuset återvänder är det dig jag saknar här.

Onda ting kommer och går, skrapar med skuggorna mot väggarna. Så klart och genomskinligt fastän mörkt och otydligt. 

Alltid när morgonen gryr håller jag i mig så hårt.

Alltid när kvällen kommer blir allt så svårt.

Underliga meningar med vilda fantasier. Lögner och liknelser åt höger och vänster. Inget är sig likt.

Det är dags för något vackert, något naket och ensamt. Det är dags att bryta sig ut ur sin kokong för att låta lungorna vidgas. För att låta vingarna synas.

Din utsikt skymmer mig men andetagen är fortfarande där. Din skönhet när du blundar bedövar de ögon som fortfarande är vakna.

Livet skrämmer kylan ur mig!

Timman så sen fastän alldeles tidig. Vet du vad jag drömmer om?

Små obetydliga tankar som väntat så länge på dess rättmätiga ägare snurrar runt där inne. Förvirrade, glada och skrikande funderingar som nyfött plirar mig i nacken med sina ovana ögon.

Får jag hålla din hand? Bara i en evighet?

Snälla låt mig bevisa att jag kan vara varm. Låt mig klara av det som jag länge fruktat och spillt tårar för...

Låt mig bara vara den jag är så rädd för och ta emot min kropp när jag faller ljudlöst. Handlöst. Färglöst.

Skratta kan du göra sedan...

Ta min hand, krama den och lova att hålla dig fast.

Möt min blick, behåll den och lova att aldrig mer blunda.

Ta mina hjärtslag, de som bankar, jag ger dem till dig.

Välj mitt liv, andetagen och allt, det är ditt nu.

Vill du ha mina lungors luft, att fylla dina med, jag äger inget annat.

Ta emot varje ögonblick, det jag ser skänker jag bort...

Jag lever!!! Tack gode gud!

Inte kunde jag ana att jag skulle bli så sjuk... Näst intill dödssjuk! Jag ville ju bara fara iväg och fira nyår med någon jag tycker om...

Min kropp hade andra planer.

Jag tyckte att det raspade lite i luftrören kvällen innan jag skulle fara men tänkte att det nog bara var lite astmaspray som behövdes. Sagt och gjort, efter några inandningar med bricanyl så somnade jag.

Det kändes fortfarande lite underligt dagen efter så för säkerhets skull packade jag ner mitt bästa vapen, Coccillana i resväskan. Lungorna kändes trötta och  ville inte riktigt samarbeta på vägen till tåget. Skit samma tänkte jag, jag ska iväg och ha roligt. Har inte tid att vara sjuk.

När jag kom till J så tog vi en promenad ner till systemet och hem igen. Då började det kännas skumt. Den där välbekanta raspigheten som klistrar sig fast i luftrören och omöjligen går att få bort. Typiskt!

Jodå, nog skulle jag bli sjuk alltid.

På kvällen och natten var jag så fruktansvärt varm, hostade och hade frossa. Näsan rann och astman var värre än någonsin tidigare. Hostmedicinen hjälper tack och lov mot hostan i början och gör så att man somnar som ett litet barn... i typ tre dagar. När man vill väcka sig själv ur koman så får man sluta dricka coccillana. Slemmet måste dessutom få hostas upp för att undvika lunginflammation... Sagt och gjort, när jag väl typ vaknat stod jag i tjugo minuter i J:s dusch och kräktes och hostade upp slem om vartannat. Riktigt vidrigt och så har det pågått i några dagar nu...

Fortfarande är jag sjuk och har astma men det är i alla fall bättre än i måndags. Usch!! När jag mår så dåligt så önskar jag inget hellre än att någon ville dränerade mina lungor och kanske intuberade mig och sedan bara lät mig ligga... Det känns mer humant än att sitta på sängkanten och kippa efter andan eller nästan svimma efter att man duschat för att man inte orkar vara uppe...

Tur att jag befinner mig hos en snäll rackare här som har pysslat om mig med nässpray, halstabletter, ingefärste och snälla ord och väckt mig mitt i natten när jag slutade andas.. :P 

Nää nu vill jag bara bli frisk!!! Jättefrisk tack!!

Måste liksom orka plugga nu...