Jag kom nyss hem från en snabbvisit i New york och ändå önskar jag att jag hade varit där!

Det välbekanta ljudet av gnisslande gitarrer, färgade spotlights mot tegelväggar, den gnälliga rösten och de fyra underbara männen från min hemstad tog mig tillbaka till sist. Sist då jag själv bevittnade dem för, ja jag vet inte vilken gång i ordningen. De är alltid, ALLTID, lika bra. Lika gnälliga, lika proffesionella, lika dana.

Det är lite skumt att se människor som för x antal år sedan hängde på Blå och drack drinkar som vilka som helst ståendes i Amerikas stora äpple och spela låtar som är nya men ändå känns lika mycket "hemma" som alla deras andra låtar. Jag känner dem inte men man har ofta sett grabbarna (Okej, nu mera gubbarna) rännandes omkring här i stan jonglerandes med citroner, drickandes öl, fikandes på kaka och fiskandes med små barn. Det är lite knäppt att sedan se dem på tv. De är ju precis som alla andra, bara lite, lite bättre.

Jag minns en gång, på Dannes (En lagom sunkig kvarterskrog) när jag satt någon meter från Harri Mänty och bara beundrade honom när han satt och drack öl. Jag beundrade inte bara honom i det ögonblicket utan även hans fyra bandmedlemmar och staden jag vuxit upp i (Jag förstod då att man faktiskt kunde bli något även fast man kom från Eskilstuna). Han satt där på en vanlig barstol och drack en helt vanlig öl och småsnackade med mannen bakom baren i en helt vanlig småstad och ändå var han så ovanlig. Jag fick inte riktigt ihop tankarna att han var en "kändis" som ena dagen spelade bas i tv och den andra dagen var en vanlig öltörstande man som ville slappna av en fredagkväll.

Precis som alla andra, fast ändå inte.

Det var något magiskt över den där stunden. Kanske för att jag hade druckit några bacardi breezers för mycket och lät tankarna sväva fritt eller helt enkelt för att den var just det. Magisk.

Jag önskar att jag hade fått vara på releasfesten i New york och hört de nya låtarna live, på stället. Jag tävlade i alla tävlingar jag kunde se om biljetter dit men inte vann jag några...

Jag önskar att jag hade haft råd att köpa biljetter till någon av konserterna i landet lagom men det har jag inte så jag får vänta. På min tur. På deras tur och på Eskilstunas tur. För nog kommer de hit snart igen. Och då, DÅ, ger jag mig inte förrän jag står med en biljett i min hand. M, hänger du med då?? Det blir liksom inte riktigt detsamma utan dig...

Jag längtar, det var så länge sedan. För ni kommer väl snart?

 

jennie

8 november 2009 21:14

min klasskompis känner typ hela bunten, hennes sambo är kompis med dom. bara så att du vet :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...