Så vinkade du...

Jag kan se det framför mig, din runda hand som liksom rörde runt i den förgiftade luften. Bildade cirklar som försvann utan att ens ha funnits till.

Själv stod jag där som ett fån, en naken och stel trädstam med lika stela delar stickandes ut ur min kropp. Jag undrade om du kunde se hurdan jag var. Hurdan jag blivit. I mitt inre så hoppades jag att du blundade.

Mina utskjutande grenar som var oförmögna att vinka tillbaka. Men jag ville så gärna. Ville inte vara sämre. Ville inte vara den som blev lämnad kvar. Jag trodde jag var hårdhudad och att barken aldrig skulle falla till marken. Ibland har man fel...

Så slutade du att vinka..

Jag har glömt bort allting, din tunna hand som liksom svävade i den svarta luften. Bildade slingor av ljus som försvann utan att jag hunnit följa efter dem...

Jag är så jädrans sugen på att fotografera!!! Jag vill fånga nya ansikten med kameran och jag vill låta min fantasi flöda bland höstiga löv och slängande kappor...

Jag måste helt enkelt ta mig i kragen och lyfta upp kameran och knäppa några bilder. Det var evigheter sedan och jag känner att jag vill använda det fina objektivet jag fick i födelsedagspresent... Jag kanske ska ta med mig kameran till Enköping när jag åker imorgon och fota lite där?? Det är så synd att den tar så mycket plats bara... Den är inte direkt något man kan stoppa ner i byxfickan.

Synd på regnet bara... att ta ut kameran nu är ju inte så lyckat. Det ska visst bli någon storm också hörde jag på vädret idag. Väder. Skitväder. Vart är vintervädret?

Ge mig lite sol och några ögonblick att fotografera.