Jag är skyldig dig något större än allt det jag har och någonsin haft. Jag är skyldig dig det du så länge hatat.

Jag gick långt och långsamt, följde efter dina steg. In i dimman.

Jag bytte insikten mot en utsikt värd att dö för. En plats där jag kunde se dig. Överallt. Alltid.

Du bleknade men skrattade ändå. Förstod inte sammanhanget. Det har du aldrig gjort. Och jag log. Ditt ansikte så där tveksamt och upprymt men utmärglat och tomt. Du har levt färdigt, ätit upp dig själv.

Jag är skyldig till något större än allt det jag gör och någonsin gjort. Jag är skyldig dig det du så länge älskat.

Jag gick så långt jag kunde, tills synen inte räkte till. In i skuggan.

Jag bytte utsikten mot en avsikt värd att döda för. En tid då jag kunde se dig. Överallt. Alltid.

Du veknade men stod ändå. Förstod inte slutsatsen. Det har du aldrig gjort. Och jag grät. Ditt ansikte så där vitt och öppet men ensamt och övergivet. Du har levt färdigt, ätit upp dig själv.

Jag är skyldig. Jag är skyldig dig det du alltid varit rädd för.

Jag sprang så fort jag kunde, tills lungorna inte orkade mer. In i dig.

Jag bytte ett liv mot ett annat. Ett liv då jag kunde vara dig. Överallt. Alltid.

Med Kent i öronen klarar jag av allt!

Idag har nya skivan inhandlats. Jag tycker om den! Den tröstar lite i höstmörkret och påminner mig om att allt minsann inte alls är omöjligt. Jag klarar av mer än vad jag tror.

Kent har gett mig den insikten.

När jag var tonåring kändes allt hopplöst och mitt liv var hemskt, tråkigt och ingenting värt såvida jag inte lyssnade på kent. Då flög jag. Med vingar, vita som nysnö. I kents musik och texter fann jag trösten och igenkännandet. Kent hade överlevt, och det skulle jag också göra. Om jag överlevde tonåren i Eskilstuna så skulle kanske jag en dag kunna producera något minst lika vackert som dem, som kent.

Jag tror, nu när jag vuxit upp till en stabilare människa, en kvinna med egna åsikter och framtidsplaner att kent till stor del faktiskt gav mig framtidstro. Visst, jag var inget jättedeprimerat och skadat barn men jag kände mig ensam när jag var tonåring. Jag kände mig inte särskilt snygg varken på insidan eller på utsidan och jag undrade nog mest vad det skulle bli av mig egentligen. Vad skulle det möjligtvis kunna bli av ett tjockt barn som knappt vågade ta ett enda eget beslut och som aldrig hade kysst en pojke??? I mitt huvud ekade ordet: Ingenting! Men när jag lyssnade på låtar som celcius, Frank och alla de andra så kände jag igen mig. Kent satte många gånger ord på känslor som jag gick och bar runt på.

Nu, när jag är vuxen och har växt färdigt så är kent mer en trygghet än något jag inte skulle kunna leva utan. Kent är något att vända sig till i de stunder då det känns som om ingen annan förstår en. Jag tycker om att ha det så och det är säkert många som inte förstår sig på vad jag pratar om men det är inte viktigt. Jag har bara insett att musik kan vara till en förbannat stor hjälp och tröstar i stunder då man har det svårt eller går igenom jobbiga saker. Musik kan också hjälpa en att fatta beslut och inse vem man är eller vem man blivit och vart man är på väg.

Utan kent hade jag nog aldrig vågat...

Men nu står jag här idag. Glad fastän mycket just nu är svårt och jobbigt. Att kent släppte en skiva just nu ser jag som ett tecken, ett vackert och härligt tecken på att jag klarar det! Jag klarar det!!