Apelsinkakan jag bakade i fredags till idol blev precis som jag hade tänkt mig.

Det blev en tigerkaka med apelsin/chokladsmak. Jag toppade den med blockchoklad och kanderade apelsinskal. Tjusigt så det förslog på en fredag.

Jag tror att den även gillades av vännerna. Det blev inte en smula kvar!

Jag tar det som ett gott betyg!

Dimman ligger tjock där ute och det är redan mörkt. Det har varit mörkt länge och dagarna är numera nätter. Att tända ljus är mysigt men det hjälper inte riktigt. Utan snön finns inget ljus.

En helg går så fort och lämnar över staffettpinnen till måndagen utan att man hinner märka något. Ny vecka betyder nytt ansvar. Nya saker att ta tag i.

Jag ser inte fram emot den här veckan. (Måste komma ihåg att andas) I morgon åker jag hem till Eskilstuna. Hem till ångesten och ensamheten i den tysta, tomma lägenheten. Jag går runt med tankar i huvudet hela dagarna nu. Väntar på det där kuvertet. Väntar på en tid. En tid jag helst vill slippa.

Det är en plåga att vara människa när väntan är det enda som finns.

Det är inget farlig, intalar jag mig. Intalar andra mig. Det kanske inte är farligt efter att man upplevt det men just nu, när jag går runt och inte vet någonting alls så är det jättefarligt. Det farligaste jag varit med om.

Jag känner den där känslan av nervositet rinna genom kroppen som en sjukdom. Känner efter om jag har ont i magtrakten och darrar ibland på underläppen utan att jag vill.

Rädslan styr och jag har drömt mardrömmar flera nätter i rad nu. I natt drömde jag om människor jag vårdat på mitt gamla jobb. De är sedan länge borta ur tiden men i natt kom de tillbaka. Det var lik överallt och jag skulle vårda dem. Sova bredvid dem och ge dem livet åter. Det var hemskt.

Allt bottnar i min oro och den växer sig starkare för varje dag. Jag vill bli av med allt så att jag kan känna mig normal igen. Jag vill slippa de där oroliga, svarta fjärilarna i magen. De rumlar runt och gör skada trots att de är så sköra. Hur det nu är möjligt.

Att inte tänka är en omöjlighet, det vet vi alla. Ändå är det vad folk säger åt en att göra. Tänk inte så mycket, det går över. Det är inget farligt. Det är en vanlig åkomma. Ord, allt är bara ord som jag inte lyssnar på. Tomma meningar som jag önskar kunde trösta en lite när det känns som värst.

Idag känns det inte så bra. Det känns jobbigt och jag vill inte åka hem till min hall där det kommer att ligga ett vitt kuvert...