Jag vet att jag snart kommer att få ett otrevligt brev hem i brevlådan. Ett brev som talar om att jag måste ta bort en bit av min livmoderhals.

För varje dag som går sedan jag gjorde den senaste undersökningen, desto mer nervös blir jag. Provsvaren skulle dröja fyra veckor vilket är en hutlöst lång tid när man går och väntar på ett jobbigt besked. Nu har det snart gått fyra veckor och idag har jag pratat både med mamma och min vän J om saken. Jag är livrädd för smärtan sedan det sista besöket hos gynekologen då hon helt sonika bara klippte bort en bit av livmoderhalsen. Den smärtan skrämmer mig och jag vill aldrig någonsin känna något liknande!

Jag frågade mamma om hon trodde att man kunde få någon lugnande tablett och bedövningsspray innan själva lokalbedövningen för det är den som skrämmer mig mest, hur det ska kännas. Jag hoppas verkligen att det är möjligt för jag är fruktansvärt nervös. Jag vill inte ligga där, ha ont och se när någon stoppar in diverse saker i min kropp. Jag vill helst sova förbi alltihopa och vakna när det är klart.

Min vän J har informerat mig om vad de troligtvis kommer att göra. Jag vågade inte googla och kolla upp det själv. Det var ingen trevlig information... Men tyvär så är det något jag måste gå igenom.

Sammanlagt så kommer det att ha tagit tre månader från det att jag gjorde det första cellprovet tills jag får det "åtgärdat". Det är ganska lång tid att gå och fundera över något. Väntandet är den värsta plågan. Dessutom tillkommer en hel del efterkontroller om jag minns rätt. En lång process har det blivit och kommer att bli. Det är tur att jag har så många fina människor runt omkring som hjälper och stöttar. Utan dem vettefan hur det skulle ha gått!

Jag skiter i om jag fortsätter att babbla om det här, det är en jobbig sak att gå igenom och samtidigt så vill jag upplysa andra som kanske inte går och tar sitt cellprov. Gör det! För vem vet vad som händer om 10-15 år? Kanske är det just du som då drabbas av livmoderhalscancer... Ni som blir kallade, gå!

Det är skitläskigt att gå igenom det här men det är faan så mycket läskigare att drabbas av cancer!

Jag kom nyss hem från en snabbvisit i New york och ändå önskar jag att jag hade varit där!

Det välbekanta ljudet av gnisslande gitarrer, färgade spotlights mot tegelväggar, den gnälliga rösten och de fyra underbara männen från min hemstad tog mig tillbaka till sist. Sist då jag själv bevittnade dem för, ja jag vet inte vilken gång i ordningen. De är alltid, ALLTID, lika bra. Lika gnälliga, lika proffesionella, lika dana.

Det är lite skumt att se människor som för x antal år sedan hängde på Blå och drack drinkar som vilka som helst ståendes i Amerikas stora äpple och spela låtar som är nya men ändå känns lika mycket "hemma" som alla deras andra låtar. Jag känner dem inte men man har ofta sett grabbarna (Okej, nu mera gubbarna) rännandes omkring här i stan jonglerandes med citroner, drickandes öl, fikandes på kaka och fiskandes med små barn. Det är lite knäppt att sedan se dem på tv. De är ju precis som alla andra, bara lite, lite bättre.

Jag minns en gång, på Dannes (En lagom sunkig kvarterskrog) när jag satt någon meter från Harri Mänty och bara beundrade honom när han satt och drack öl. Jag beundrade inte bara honom i det ögonblicket utan även hans fyra bandmedlemmar och staden jag vuxit upp i (Jag förstod då att man faktiskt kunde bli något även fast man kom från Eskilstuna). Han satt där på en vanlig barstol och drack en helt vanlig öl och småsnackade med mannen bakom baren i en helt vanlig småstad och ändå var han så ovanlig. Jag fick inte riktigt ihop tankarna att han var en "kändis" som ena dagen spelade bas i tv och den andra dagen var en vanlig öltörstande man som ville slappna av en fredagkväll.

Precis som alla andra, fast ändå inte.

Det var något magiskt över den där stunden. Kanske för att jag hade druckit några bacardi breezers för mycket och lät tankarna sväva fritt eller helt enkelt för att den var just det. Magisk.

Jag önskar att jag hade fått vara på releasfesten i New york och hört de nya låtarna live, på stället. Jag tävlade i alla tävlingar jag kunde se om biljetter dit men inte vann jag några...

Jag önskar att jag hade haft råd att köpa biljetter till någon av konserterna i landet lagom men det har jag inte så jag får vänta. På min tur. På deras tur och på Eskilstunas tur. För nog kommer de hit snart igen. Och då, DÅ, ger jag mig inte förrän jag står med en biljett i min hand. M, hänger du med då?? Det blir liksom inte riktigt detsamma utan dig...

Jag längtar, det var så länge sedan. För ni kommer väl snart?