Jag vet att jag snart kommer att få ett otrevligt brev hem i brevlådan. Ett brev som talar om att jag måste ta bort en bit av min livmoderhals.

För varje dag som går sedan jag gjorde den senaste undersökningen, desto mer nervös blir jag. Provsvaren skulle dröja fyra veckor vilket är en hutlöst lång tid när man går och väntar på ett jobbigt besked. Nu har det snart gått fyra veckor och idag har jag pratat både med mamma och min vän J om saken. Jag är livrädd för smärtan sedan det sista besöket hos gynekologen då hon helt sonika bara klippte bort en bit av livmoderhalsen. Den smärtan skrämmer mig och jag vill aldrig någonsin känna något liknande!

Jag frågade mamma om hon trodde att man kunde få någon lugnande tablett och bedövningsspray innan själva lokalbedövningen för det är den som skrämmer mig mest, hur det ska kännas. Jag hoppas verkligen att det är möjligt för jag är fruktansvärt nervös. Jag vill inte ligga där, ha ont och se när någon stoppar in diverse saker i min kropp. Jag vill helst sova förbi alltihopa och vakna när det är klart.

Min vän J har informerat mig om vad de troligtvis kommer att göra. Jag vågade inte googla och kolla upp det själv. Det var ingen trevlig information... Men tyvär så är det något jag måste gå igenom.

Sammanlagt så kommer det att ha tagit tre månader från det att jag gjorde det första cellprovet tills jag får det "åtgärdat". Det är ganska lång tid att gå och fundera över något. Väntandet är den värsta plågan. Dessutom tillkommer en hel del efterkontroller om jag minns rätt. En lång process har det blivit och kommer att bli. Det är tur att jag har så många fina människor runt omkring som hjälper och stöttar. Utan dem vettefan hur det skulle ha gått!

Jag skiter i om jag fortsätter att babbla om det här, det är en jobbig sak att gå igenom och samtidigt så vill jag upplysa andra som kanske inte går och tar sitt cellprov. Gör det! För vem vet vad som händer om 10-15 år? Kanske är det just du som då drabbas av livmoderhalscancer... Ni som blir kallade, gå!

Det är skitläskigt att gå igenom det här men det är faan så mycket läskigare att drabbas av cancer!

 

Louise

9 november 2009 15:45

Jag tänker på dig, och som du skrev, vi fixar det här!
Motgång gör oss starkare!
Stor kram o massa tankar
Louise

http://solros.bloggagratis.se

 

Alle

11 november 2009 18:05

Babbla på du, mig gör det inget...kan ju va bra att få skriva av sig lite...även om jag tycker det är lika läskigt som du...inget trevligt alls att få gå igenom något sådant...tänker på dig ...hoppas allt går bra...kram

http://www.alleswe.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...