Direktlänk till inlägg 19 november 2009
Så vinkade du...
Jag kan se det framför mig, din runda hand som liksom rörde runt i den förgiftade luften. Bildade cirklar som försvann utan att ens ha funnits till.
Själv stod jag där som ett fån, en naken och stel trädstam med lika stela delar stickandes ut ur min kropp. Jag undrade om du kunde se hurdan jag var. Hurdan jag blivit. I mitt inre så hoppades jag att du blundade.
Mina utskjutande grenar som var oförmögna att vinka tillbaka. Men jag ville så gärna. Ville inte vara sämre. Ville inte vara den som blev lämnad kvar. Jag trodde jag var hårdhudad och att barken aldrig skulle falla till marken. Ibland har man fel...
Så slutade du att vinka..
Jag har glömt bort allting, din tunna hand som liksom svävade i den svarta luften. Bildade slingor av ljus som försvann utan att jag hunnit följa efter dem...
Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 | 6 | 7 |
8 | |||
9 |
10 |
11 |
12 | 13 |
14 |
15 |
|||
16 | 17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 | 28 |
29 | |||
30 |
|||||||||
|