Jag trodde att det skulle räcka nu. Att det skulle räcka med otäckheter, sjukdomar och annat.

Jag hade fel.

I går ringde de från stället där farmor bor sedan 30 år tillbaka. Hon hade blivit dålig. Det var tydligen något med hjärtat...

Nyss ringde mamma, farmor har blivit sämre och kommer kanske inte att överleva natten. Pappa och faster är nu på väg upp dit så att farmor slipper vara ensam.

Det är hemskt och jag känner mig så ledsen. Min fina farmor.

Farmor har varit sjuk så länge jag kan minnas och hon har nästan aldrig vetat vem jag varit men hon är ändå min farmor. Min farmor som jag egentligen aldrig fick känna på riktigt. Jag vet inte vem min farmor är, bara det jag har fått berättat för mig skvallrar om vilken personlighet hon hade och hur hon var. Jag tyckte om henne både som den hon varit och som den hon blev, efter sjukdomen.

Farmor var väldigt duktig på att baka, det sägs att jag ärvt det av henne. Farmor säger alltid att man är vacker och fin och att ögonen är det vackraste hon någonsin sett. Man mådde bra av att hälsa på farmor. Nu kommer jag kanske aldrig mer att få höra hennes röst.

Det är inte bara jag som är ledsen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för min pappa och hans syster och för farfar...

Farmor har levt länge i en värld som jag hoppas att alla människor ska slippa och om det nu finns en gud eller nåt så har han inte tagit hand om min farmor. Livet är inte rättvist.

Livet ÄR inte rättvist.

Jag har aldrig varit med om ett dödsfall som rör min familj förut. Det känns väldigt konstigt för man tror ju att de ska finnas där för alltid. Farmor ska vara där på sitt rum och skina upp varje gång hon får syn på oss och jag kan inte tänka mig en julafton utan ett besök hos farmor. Farmor ska spöa oss alla i poker och smutta på kaffet. Farmor ska sjunga de vanliga visorna och farmor ska vagga så där som bara farmor gör när hon går.

23.21 Farmor har avlidit

Mamma ringde precis. Tårarna rinner och jag ska nu gå och ta farväl av min fina farmor för sista gången...