Ibland glömmer man något viktigt...

Allt som oftast minns man det man glömde för sent. Tiden springer långsamt när tankarna vandrar. Nöter ner och lämnar tunna linjer i golvet. Ibland är jag trött på anletet, kinderna, näsan och ögonen som ser så trötta ut. Och kroppen...

Åh älskade liv. Och ditt också. Vårat. Vilande andetag och ett huvud som ligger tungt på kudden. Alla dofterna och solskenet som jag vet döljer sig bakom gardinen. Jag vet hur det luktar där ute. Hur det nyklippta gräset killar mig i näsan när jag tar morgonens första andetag. Jag vet hur svalorna låter när det cirklar förbi. De låter just ingenting alls och humlorna med sina tunga kroppar, runda och vilsna, liksom jag. Fast inte nu.

Dog du litegrann? Jag lever, för dig, för oss båda och alla andra som inte orkar. Jag orkar. Nu. Och jag kan.

Vill du?

Ibland glömmer man något viktigt...

Allt som oftast så är det man minns något man glömt för länge sedan. Lusten tar aldrig slut fastän tiden gör det. Tickar allt långsammare för att sedan tystna helt. Ibland är jag trött på anletet, rynkorna, tänderna och ögonen som tappat gnistan. Och kroppen...

Åh älskade människa. Och du också. Oss. Dyrbar tid som väntar där förjäves. Alla stunderna vi kunde ha fattat tag i. Lärt oss att leva med. Utan. Vi får inte glömma det som tar upp all dyrbar tid och vi får inte glömma hur vi känns. Hur allting stannar för en kort sekund. Jag vet hur det blev så här. Ur just ingenting alls väcktes modet till liv, nyfiket, varmt och sällskapssjukt. Liksom jag. Ännu.

Ibland glömmer man något viktigt, som att ge sin älskade en kyss på kinden innan man går hemifrån...