Böckerna ligger uppslagna, fladdermössen fladdrar tyst kring husknutarna och mörkret har fallit. Det ligger inte kvar någon lång stund men tillräckligt länge för att man ska få känna sig ett uns mänsklig.

Kroppen kokar inifrån och varje rörelse är en ansträngning. Att vakna och att fortsätta vara vaken är inget som lockar. Sömnen med dess oänderligt föränderliga innehåll och hjärnans ovetande om vad som händer där ute i den verkliga världen känns mer svalkande än ett dopp i närmaste sjö. Näsan orkar inte lukta, magen knorrar inte och läpparna, de är ständigt törstande.

Det som i 20 grader Celsius fungerar alldeles utärkt har nu helt gett upp. Tankar som inte finns dyker upp och tänkandet stannar av. Ett plus ett? Varför är vi så här? Önskar oss värme när det är iskallt och kyla när det är kokhett? Kan vi inte vara nöjda någon gång bara? Låta allt vara som det är...

Nänä för i landet lagom där vill vi ha ett lagom väder. Ett väder där man kan ha lagom med kläder på sig, vara lagom törstig och hungrig, vara lagom svettig och få en lagom solbränna. Men ingen av oss vet väl egentligen vad det där lagom är för något? Vara lagom svettig?

Det är inte ens kallt på natten. Mitt i natten. Varmt. Svettigt, eller snarare klibbigt. Lungorna vill vägra inandningsluften men tvingas ändå att ta de där djupa andetagen som knappt ens känns. Andas jag verkligen? Lever jag? Jodå, myggbetten kliar, jag lever. Det är ett konstaterande. En verklighet, precis som värmen, klibbet och den påhittat dåliga syrehalten. Ändå så orkar man. Inte mycket men lagomt.

Det är om natten, om det nu finns en sådan, som allt det inre kommer fram. Vågar sig ut och anstränger sig så gott det går. Läser, skriver, önskar, drömmer och älskar. Jodå, det är mörkt nu och jag önskar er alla en god morgon!