Nu har jag sovit färdigt i den här staden. Jag längtar hem.

Med virvlarna i håret och packningen på axeln går jag min väg. Lämnar allt som en gång var mitt. Min stad, mitt oväsen, min gata, mina känslor, mitt liv. Jag behöver det inte längre och tillfreds är jag med tanken.

Nu har jag vaknat färdigt i den här staden. Jag längtar efter dig.

Utan att märka det är jag på väg någon annan stans. Kommer till allt som fortfarande är ditt. Din stad, ditt oväsen, din gata, dina känslor, ditt liv. Jag behöver det för att ta mig vidare och tillfreds är du med tanken.

Jag vänder mig mot dig, och går...

Utan dina andetag har fått en helt ny innebörd sedan en tid tillbaka. Nu förstår jag...

Kvällen var varm, näst intill het och den kvava luften borrade sig ner i mina lungor. Känslan är alltid densamma så där precis innan. Pirret i magen sprider sig ut i armarna och upp i ansiktet och mynnar ut i ett leende. Ett leende som klistrar sig fast under den nästkommande tiden.

Den här gången bjöds det på en hel del nytt. Många låtar från Röd och nya skivan En plats i solen svalkade tillsammans med det otroliga regnovädret våra svettiga kroppar. För oss och för dem var det som en uppenbarelse när himlen öppnade sig i samma stund som Kent klev på scenen och avtog samtidigt som de spelade de sista låtarna. Det var magiskt. På sitt sätt. Naturligtvis fick vi, precis som alla andra gånger också avnjuta 747 med ett ljuvligt pyrotekniskt regn. Allt stämde trots att man stod upp till fotknölarna i sommarväta som inte ens var kallt.

Kent har ju, de senaste skivorna, lagt sig till med ett mer synthigt sound. Detta står helt klart och tydligt under den här konserten då den mest känns som ett enda stort Kentdiscotek. Och det är inget dåligt! Tvärt om så känns det befriande att stå där alldeles dyngsur, dansandes till favoritlåtar från ett band som man så länge avgudat. Alla är välkomna, så känns det. Unga, gamla, sjuka och friska. De känns lite mer tillgängliga nu än vad de gjorde för x antal år sedan...

Jocke hade också övat på sitt scenframträdande och bjöd oss vana åskådare på ett par nya modiga moves! Däremot var han inte speciellt talför den här gången och bjöd inte på några roliga anekdoter från sin ungdomstid i Eskilstuna. Nåväl, jag antar att vi, genom musiken, ändå får reda på en hel del... När sista låten spelas, Mannen i den vita hatten, så förvandlas Jocke till den ångestfyllda 17-åring på St:Eskilsskolan som jag tror att han en gång var och bankar sig själv i huvudet med mikrofonen. Också det är befriande. I hans ord och rörelser kan vi alla känna igen oss. Tonårsångesten, den som maler och skriker en högt i öronen så att man inte kan sova på nätterna... Han fångar allt så väl. Han gör det tillsammans med sina vapendragare och inte ens regnet kan kväva dem. Inget kan kväva dem!