Utan dina andetag har fått en helt ny innebörd sedan en tid tillbaka. Nu förstår jag...

Kvällen var varm, näst intill het och den kvava luften borrade sig ner i mina lungor. Känslan är alltid densamma så där precis innan. Pirret i magen sprider sig ut i armarna och upp i ansiktet och mynnar ut i ett leende. Ett leende som klistrar sig fast under den nästkommande tiden.

Den här gången bjöds det på en hel del nytt. Många låtar från Röd och nya skivan En plats i solen svalkade tillsammans med det otroliga regnovädret våra svettiga kroppar. För oss och för dem var det som en uppenbarelse när himlen öppnade sig i samma stund som Kent klev på scenen och avtog samtidigt som de spelade de sista låtarna. Det var magiskt. På sitt sätt. Naturligtvis fick vi, precis som alla andra gånger också avnjuta 747 med ett ljuvligt pyrotekniskt regn. Allt stämde trots att man stod upp till fotknölarna i sommarväta som inte ens var kallt.

Kent har ju, de senaste skivorna, lagt sig till med ett mer synthigt sound. Detta står helt klart och tydligt under den här konserten då den mest känns som ett enda stort Kentdiscotek. Och det är inget dåligt! Tvärt om så känns det befriande att stå där alldeles dyngsur, dansandes till favoritlåtar från ett band som man så länge avgudat. Alla är välkomna, så känns det. Unga, gamla, sjuka och friska. De känns lite mer tillgängliga nu än vad de gjorde för x antal år sedan...

Jocke hade också övat på sitt scenframträdande och bjöd oss vana åskådare på ett par nya modiga moves! Däremot var han inte speciellt talför den här gången och bjöd inte på några roliga anekdoter från sin ungdomstid i Eskilstuna. Nåväl, jag antar att vi, genom musiken, ändå får reda på en hel del... När sista låten spelas, Mannen i den vita hatten, så förvandlas Jocke till den ångestfyllda 17-åring på St:Eskilsskolan som jag tror att han en gång var och bankar sig själv i huvudet med mikrofonen. Också det är befriande. I hans ord och rörelser kan vi alla känna igen oss. Tonårsångesten, den som maler och skriker en högt i öronen så att man inte kan sova på nätterna... Han fångar allt så väl. Han gör det tillsammans med sina vapendragare och inte ens regnet kan kväva dem. Inget kan kväva dem!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...