Det lyser, ser du?

Ögonen och munnen, hela ansiktet.

Jag blundar, nu!

Med ögonen munnen och hela ansiktet.

Det känns i magen ibland när man vaknar. När någon inte är där och platsen bredvid ligger tom och ödslig. Ett hav. Som förut var varmt och fuktigt. Närvaron känns rakt genom väggen. Den där värmen. Den där värmen som är så skön när det är kallt. Ja den är skön alltjämt.

Morgonlukterna, kvällslukterna och eftermiddagslukterna. Så olika fastän likadana. På natten finns inga lukter. Då finns varken du eller jag. Ingen och ingenting är det enda som existerar. Ser man inte så finns man inte. Är det så? Om jag inte ser dig, finns du inte då? Isåfall så är jag rädd nu. För jag ser dig inte.

Ser du mig?

Alltid, skulle du ha svarat. Jag ser dig för mitt inre och för mitt yttre här, nu och alltid i en evighet.

Blir det inte tröttsamt? Tråkigt? Jag ser ju ut så här i mitt inre, mitt yttre, nu alltid och i en evighet. Nästan. Så funderar jag...

Jag tröttnar aldrig på dig. Det är de små små, nästan osynliga förändringarna som sker dagligen tills den dagen då vi tar vårt sista andetag som är det vackra. Det som man inte kan se förrän man tillbringat en längre tid tillsammans och som blir allra tydligast när man spenderat en evighet tillsammans. Det är spännande att se något vackert bli ännu vackrare. Varje dag.

Dags att blunda nu, försvinna och bli något icke existerande för att sedan vakna och förändras lite till...