Magen är mätt på te och nybakade smörgåsar. Man ska inte äta så här sent (Tidigt?), jag vet... Det sätter sig runt midjan, som någonskulle ha sagt. Ja, det sätter sig runt midjan och gör den lite tjockare, rundare.

Datorn surrar så där bekvämt, mysigt. Ja den spinner som en nöjd katt som blir klappad på magen. Datorn är min katt. Bara min. Dock inte lika mjuk och inte alls lika sällskapssjuk. Fast det beror i och för sig på vem som befinner sig inuti den... Om det nu finns någon där, allt är kanske bara en lögn och ett påhitt. Det här med webben, den stora vida...

Hur har du det? Mår du bra? Sådant man frågar fastän man egentligen inte undrar. Sådant man vet fastän man frågar ändå. Artigheter. Men frågan ställs bara, och artigheten yttrar sig bara, om man vet att personen man frågar faktiskt mår bra. Annars törs man inte. Börjar pladdra om vädret och vad man gjort i helgen. Vill undvika tråkigheter och ledsna miner eller sådant som kan besvära eller tynga en själv fastän det inte var menat så. Man måste skydda sig. Leva. Eller skvallra. Det kan man också göra. Köra viskleken med bästa vännerna och tala tyst om hur dåligt någon mår och varför.

Åååååh!!! Människor! Vad är det för fel på oss och hur ska vi bli?

Stänger ute solen så fort den vill komma in. Skyler oss och klagar på kroppar som inte hann bli riktigt färdiga i år heller. Kroppar som vid nyårsskiftet genast sätts på diet...som aldrig blir långvarig. Att vi orkar? Varje dag, samma sak. Märkligt egentligen...

Ibland slår döden till och då kan man ångra sig. Att man inte träffade sina vänner oftare, åt sin favoitmat varje dag, tog körkort, eller sade de där finaste orden till den man älskade allra mest. Det är så svårt att leva för dagen och inse att allt en dag tar slut. Brinner upp, fryser till is, flaxar iväg eller vad det nu är som sker... Att försöka duger sägs det men duger det att man försöker? Eller måste man göra något mer? Jag brukar säga till folk som står inför olika val i livet att man vet aldrig förrän efteråt, när man provat. Hur man än gör så kan man faktiskt inte veta något förrän man har genomfört det man undrat över. Först då kan man inse sina fel och brister eller de stigar och vägar eller dörrar eller vad det nu är som man skulle ha klivit in på/genom från början. Så svårt allt blir...

Fyller lungorna med kvällsluft och är nöjd över att jag är där jag är. Det är kallt ute och huden knottrar sig lite. Ibland blir allt bara inte som man tänkt sig...

Jag tänker på det ofta. Hur det kunde bli som det blev och varför. Nu kan jag inget göra, jag har slutat kämpa men det är sorgligt på något vis. Jag talar inte med dig längre utan om dig och kanske till dig ibland... Men annars, ingenting. Det försvann, gled bort och blev något annat. När jag förstod att du inte förstod så tystnade jag. Slog väl dövörat till antar jag. Ibland är det faktiskt skönt att vara döv. Låta bli, strunta i eller välja precis som man vill. Men livet är ingen gott och blandatpåse, man måste ta hand om och vårda allt och jag misslyckades där. Du misslyckades. Vi kan nog inte varandras språk längre.

Språk. Det är bra med språk, och fiffigt. Alla språk är bra, även de som låter arga eller inte alls. Med orden kan jag tala om hur jag känner mig, vad jag vill eller inte vill, jag kan tala om för min omgivning vad jag önskar och hur och jag kan skriva. Skriva långa brev, tankebanor, sagor eller som idag, bara vanliga tankar... Jag kan låta er läsa dem och förstå dem. Om jag vill. Eller så kan jag stänga er ute från min värld. Jag väljer åt er. Jag väljer åt mig själv.

Ni får bara det jag ger er.

Och ikväll så hoppas jag att ni har fått något...