Ibland är det bara så upplyftande att läsa en massa gammal skit. Nu när man sitter här i sitt slott med sin prins så kan man ju nästan skratta åt det. Åt allt.

Ändå så vet jag så väl hur jag kände. Hur andra tyckte att jag mådde och hur bra allt skulle bli. Någon gång framöver. Enligt andra. Någongång som aldrig skulle komma. Trodde jag.

Jag minns alla jobbiga ord och "det sker när det sker", "den som väntar på något gott..." och andra klyschor som folk och människor i allmähet kastade ur sig utan att tänka efter.

Nyss kom jag på mig själv med att göra likadant, mot någon annan och sedan inse att det faktiskt är sant. Jag hatade mig själv lite för att jag uttalat orden som fick mig själv, för några år sedan, att vilja krypa ur skinnet och dränka mig i närmaste å. Ja, de vidriga fraserna fick mig att vilja kräkas över människan som "inte visste bättre".

Nu vet jag bättre än vad jag gjorde då och kan med önskad stolthet i den darrande, försynta lilla rösten säga att det tar sin tid och det kommer när det kommer. Det är inget man kan hasta på eller bestämma själv. Känslor dyker upp, sätter sig fast eller ger sig av utan att man har något att säga till om. Det jobbigaste, och kanske svåraste, är att vänta, hålla ut, inte ge upp och älska sig själv litegrann emellanåt, fastän hjärnan och hjärtat vill något annat.

Men jag vill verkligen inte bli någon sådandär moralkärring som delar ut kakor till höger och vänster (Inslagna i falska förhoppningar, önskningar å annan skit) nu när jag själv är "lite äldre" och har "gått igenom en del". Det äcklar mig. Det känns inte rätt att predika och hålla på när vi alla är så olika. När vi alla uppfattar och är med om så många saker som skiljer oss och våra uppfattningar åt. Nej usch! Och ändå så är det så lätt att hamna där, att göra så. Tvärt emot.

God natt nu alla singlar som någon gång hoppas på att hitta den rätte! Det kommer, i sinom tid... Det lovar jag.