Kanske glömde du att se dig om innan du blundade eller så blinkade du i precis rätt tidpunkt.

Men nu skulle du aldrig få veta.

Över gatan kastades strålkastarljusen från gatlyktorna fram och tillbaka. Det hade blivit ett vågspel att ta sig förbi den plats som du alltid älskat. Platsen som för alltid hade förändrat dig.

Eller var det tvärt om?

Du kunde inte längre skilja drömmarna från den verklighet som så länge byggt trygga bon runt ditt huvud. Nu var du snarare inkapslad och hjälplös. Otrygg och hemlös tills någon ängel värdigt tog ditt liv under sina vingar. Skyddade dig med sitt liv och lät dig andas.

---------

Svetten lackade i pannan när du vaknade. Ängel?

Måste upp, öppna alla fönster och dörrar. Andas. Leva och skynda vidare.

Kaffet smakade beskt den här morgonen. Ett illavarslande tecken eller kanske bara en pik från kaffet själv att morgnar, de är aldrig goda. Ögonen knappt vakna på springande ben på väg mot jobbet. Livet.

Precis hann du komma. Precis hann du komma in innan det hände. Det där som du fortfarande inte kan tala om. Och den beska kaffesmaken fortfarande på din tunga, i din gom, överallt.

Om jag ändå kunde få sova. En stund. För alltid.

Gardinerna i det som de kallade för kontoret fladdrade. Vinden vägrade ge upp och låta allt hänga lugnt och stilla. Stormen i det lilla rummet bredde ut sig och tog över allt. Dig.

Händer som skakar, ord som ångras och så du. Du. Du med ditt bleka uttryck och din färglösa mun. Du med de trötta ögonen som inte önskar sig någonting. Du som trilskas, bits och våldför sig på allt det som de andra tycker om. Du som stör.

Du stör!

Får jag vakna nu? Orkar inte höra mer. Jag vet allt nu, jag vet den sanning som ni så oskyldigt och elakt försökt skydda mig ifrån. Hur ni smusslat och levt om när jag lämnat allt. Hur ni berättat för varandra om era erfarenheter, om mig. Om mitt, allt som är mitt.

Ni har tagit mig. Ni äger mig och jag får inte vakna. Inte nu.

Måste vila lite. Tänka mig bort från min kropp och mitt sinne.

Hur ska jag kunna överleva alla orden och känslorna ni kastar på mig? De landar som tråkiga gråstenar på mina fötter, i knät och i magen. Men ingen ser något. Ingen hör något.

Ni bara ler.