Kanske glömde du att se dig om innan du blundade eller så blinkade du i precis rätt tidpunkt.

Men nu skulle du aldrig få veta.

Över gatan kastades strålkastarljusen från gatlyktorna fram och tillbaka. Det hade blivit ett vågspel att ta sig förbi den plats som du alltid älskat. Platsen som för alltid hade förändrat dig.

Eller var det tvärt om?

Du kunde inte längre skilja drömmarna från den verklighet som så länge byggt trygga bon runt ditt huvud. Nu var du snarare inkapslad och hjälplös. Otrygg och hemlös tills någon ängel värdigt tog ditt liv under sina vingar. Skyddade dig med sitt liv och lät dig andas.

---------

Svetten lackade i pannan när du vaknade. Ängel?

Måste upp, öppna alla fönster och dörrar. Andas. Leva och skynda vidare.

Kaffet smakade beskt den här morgonen. Ett illavarslande tecken eller kanske bara en pik från kaffet själv att morgnar, de är aldrig goda. Ögonen knappt vakna på springande ben på väg mot jobbet. Livet.

Precis hann du komma. Precis hann du komma in innan det hände. Det där som du fortfarande inte kan tala om. Och den beska kaffesmaken fortfarande på din tunga, i din gom, överallt.

Om jag ändå kunde få sova. En stund. För alltid.

Gardinerna i det som de kallade för kontoret fladdrade. Vinden vägrade ge upp och låta allt hänga lugnt och stilla. Stormen i det lilla rummet bredde ut sig och tog över allt. Dig.

Händer som skakar, ord som ångras och så du. Du. Du med ditt bleka uttryck och din färglösa mun. Du med de trötta ögonen som inte önskar sig någonting. Du som trilskas, bits och våldför sig på allt det som de andra tycker om. Du som stör.

Du stör!

Får jag vakna nu? Orkar inte höra mer. Jag vet allt nu, jag vet den sanning som ni så oskyldigt och elakt försökt skydda mig ifrån. Hur ni smusslat och levt om när jag lämnat allt. Hur ni berättat för varandra om era erfarenheter, om mig. Om mitt, allt som är mitt.

Ni har tagit mig. Ni äger mig och jag får inte vakna. Inte nu.

Måste vila lite. Tänka mig bort från min kropp och mitt sinne.

Hur ska jag kunna överleva alla orden och känslorna ni kastar på mig? De landar som tråkiga gråstenar på mina fötter, i knät och i magen. Men ingen ser något. Ingen hör något.

Ni bara ler.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...