Jag vill inte uppmuntra, jag vill uppmana er kvinnor och unga tjejer att gå på cellprovtagning när ni blir kallade.

Idag är det exakt ett år sedan jag blev kallad. Ett år.

Efter första provet visade det sig att jag hade cellförändringar, som var tvungna att opereras bort. I Januari genomfördes operationen och det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag tänker fortfarande på det varje kväll innan jag somnar. Men jag tänker också, att det var jäkla bra av mig att gå för nu kan jag undvika åtminstone en form av cancer. Livmoderhalscancer.

Jag har precis varit på en uppföljningskontroll där allt såg bra ut. Men det vet man inte förrän man får provsvaren så jag måste vänta lite till. Jag måste dock tro att allt är bra nu och att doktorn gjorde sitt jobb när hon tog bort den delen av mig som inte såg så bra ut. Jag är frisk nu. Det har jag bestämt.

Det jag vill säga med det här inlägget är att det är väldigt viktigt att gå på de här cellprovtagningarna. Jag vet att det är jobbigt och jag vet att det som kommer efter att man fått veta att man har cellförändringar är ännu jobbigare (stundtals vidrigt). Men när allt är klart och överstökat så känns det bra. Det känns bra att veta att det inte längre är något fel på min apparat som förhoppningsvis så småningom ska bära, skydda, skapa och föda mina framtida barn. Jag kan slappna av nu och tänka på andra saker.

Ingen av oss vill ha cancer och har vi sätt, på vilka vi kan försöka undvika denna vidriga sjukdom, så tycker jag att vi ska utnyttja dem. Tänk om jag hade struntat i att gå på cellprovtagningar några år framöver och sedan fått livmoderhalscancer som eventuellt kan leda till barnlöshet innan jag ens fött några barn. Hur skulle jag ha kunnat förlåta mig själv då?

Det är inte alla cellförändringar som utvecklas till cancer men sådant kan man aldrig veta förrän efterråt. När det är för sent. Så gå på era rutinundersökningar och undvik livmoderhalscancer!

God morgon!

Lösenordskris, schemastrul, riskakor och Detox-te till frukost. Det ni! Jag försöker verkligen att bli lite hälsosammare och gå ner några kilon. Jag är alldeles för tjock!! (Det faktum att jag inte ens har öppnat den andra mercichoklad-asken som jag fick i födelsedagspresent för nästan två veckor sedan tycker jag talar för sig själv.)

Min mage har kurrat sedan igår kväll, efter att jag svalt den sista lilla fruktbiten av min goda fruktsallad, och nu försöker jag mätta den med två riskakor och en bamsemugg med te... Får se hur länge det håller. Min förhoppning är att riskornen i kakorna skall svälla upp tillsammans med teet och på så vis skapa någon form av mättnadskänsla. Hmm.

På måndag börjar skolan igen. Jag visste att det skulle gå  här fort! Jag visste det. Vart har sommaren tagit vägen och vad har jag gjort? Nu börjar jag alltså år 3. Det sista året. Sedan är det dags att ge sig ut på nya vatten, söka jobb. Något jag inte ser fram emot faktiskt. Jag tror nämligen inte att jag är så bra på det. Jag har ju liksom aldrig behövt söka något jobb utan bara blivit mig tilldelad dem. Jag vet inte hur man gör, på vilken nivå man ska ligga och hur pass mycket "sig själv" man ska vara. Ååååh jag börjar få panik över det där och så ska ett nytt CV skrivas. Hur fan gör man egentligen? Jag funderade ett tag på att bara skriva, vara mig själv även om det blir lite knasigt och tokigt. Ett stereotypt, tråkigt CV känns inte så upplyftande. Jag vill ju skriva något som fångar läsaren (arbetsgivaren). Kanske ska skriva en dikt bara? haha

Ja, jag vet inte...

Nu är teet slut och jag är redan sugen på en till kopp men dricker jag mer är jag rädd att jag kissar på mig om ett tag. Det får vänta. Jag har all tid i världen. På riktigt. Förresten så ä jag lite nyfiken idag, på om jag ska få grannens post igen. Jag ska försöka haffa herr brevbärare idag och fråga vad som är problemet.

Klockan är 09.53 och jag har hela dagen framför mig.