Nu har det snart gått ett helt år... igen.

Jag blir snart ett år äldre... igen.

Igen

Svetten lackar i pannan men nu är nog allt näst intill färdigbakat. Sachertårtan till imorgon, tårbottnen till på söndag, kolakakor, kola, kärleksmums å ja, det var nog allt. Gjorde några chokladtryfflar också men de ska nog bjudas på på söndag för jag vet att farfar kommer att tycka om dem.

Det är konstigt i år. Inget är som det brukar. Jag bor inte hemma i Eskilstuna. Syrran bor inte hemma i Eskilstuna. Hon kommer inte ens hem i år. Vi firar med andra ord på var sitt håll och det har aldrig någonsin hänt förut. Eftersom hon fyller idag, den 13e och jag den 15e så har vi nästan alltid slagit ihop våra födelsedagar. Inte i år. Jag saknar syrran. Det brukar liksom vara våra dagar det här...

Det här är inget deppigt inlägg! Det ska ni veta. Det är bara ett underligt ett.

Imorgon kommer mina älskade vänner! Jag saknar dem så att det gör ont i bröstet nästan. Men imorgon, då kommer dem. Och på söndag, på min födelsedag då kommer mamma och pappa, mormor och farfar. Så det blir ju nästan som att fira hemma i Eskilstuna men ändå inte riktigt...

Och så har jag ju korvbullen! Den bäste. Utan honom vet jag varken ut eller in... Tänk att det snart är två år sedan vi träffades, bara två. Det känns som om vi känt varandra hela livet.... han å jag. Hur kunde jag leva utan honom? Åh det är konstigt hur livet ter sig. Fast underbart.

Min fina korvbulle.

Huvaligen, jag sitter å tänker tillbaka på året som gått. Det har hänt så mycket. Jobbiga saker och fina, bra saker. Jag lyckades leva mig igenom det här året och alla hemskheter också tack vare korvbullen, mamma och pappa och syrran och alla andra!

Fast än är det inte slut.

På Onsdag ska jag på efterbesök för att se om cellförändringarna är borta. Jag har ångest, är rädd och hoppas, hoppas, hoppas att jag slipper genomlida mer. För är det någon resa det här året som har varit jobbig så är det den... Jag måste tro nu, att allt är borta så att jag kan vara som vanligt igen och slippa tänka på det här mer... Om det är något jag önskar mig i födelsedagspresent så är det att jag är fri från cellförändringar och alldeles frisk nu.

Men det får jag ju som vanligt vänta ett tag på att få veta...

3 år kvar till 30 då. Herregud! Tiden, den där som det sägs att alla har så gott om tycker jag bara går fortare och fortare.

Kan ingen stoppa den en liten stund?