Jag försöker att göra skillnad mellan helger och vardagar nu när jag är arbetslös och det är ganska knepigt. Alla dagar är ju liksom likadana förutom att korvbullen är hemma mer när det är helg.

Nyss kom jag hem från min motionsrunda, har joggat lite men lungorna är inte ett dugg glada. Det gör ont i hela bröstkorgen efter en stund men jag fortsätter, en liten bit till bara! Idag kände jag mig verkligen tvungen att dra arslet ur soffdynan för jag har ätit godis och onyttigheter hela helgen. Magen är svullen men det beror inte bara på maten och stillasittandet utan även på den kvinnliga veckan som jag väljer att kalla den. Jodå, den dyker väldigt sällan upp här hos mig eftersom jag äter p-piller som trollar bort den allt som oftast. Men lagom till helgen så dök den alltså upp och eftersom jag liksom glömt av hur det känns så blev det mest en chock. Det är inte roligt!

Jag ville inte göra något annat än att sitta helt still i soffan och känna knivarna knöka runt där nere i magtrakten. För sitter man stilla tillräckligt länge så minskar smärtorna, och det är precis i de stunderna som det typ ringer i telefonen, på dörren eller något annat som kräver uppmärksamhet. Ja, ni kvinnor vet vad jag menar.

Något som är engativt med att äta de här p-pillrena är att man ju inte får någon månatlig blödning och på så vis liksom vet att apparaten fungerar som vanligt. Nu när det händer så här sporadiskt, kanske en eller två gånger om året så kan jag inte låta bli att fundera på om det är cancer eller någon annan sjukdom som orsakar blödningen. Jag tror jag har gått och blivit lite hypokondrisk efter det här med cellförändringarna... Men nu måste jag ju påminna mig om att jag precis har varit hos gynekologen och kollat så att allt är bra. Hon har klämt och känt överallt och hittade inget konstigt.

Däremot så tror jag att min kropp och jag inte tycker att livet är allt för roligt just nu... Den där lyckan och euforin över att klarat av högskolan har liksom dött ut. Insikten i hur svårt det är att ta sig vidare från den sitsen jag sitter i nu har istället övertagit den platsen. Jag är konstant orolig, känner mig stressad fastän jag försöker att koppla av. Jag blir arg när A-kassan strular och det faktum att jag inte har några pengar gör att olika beslut, så som hur jag ska ha råd att handla, surrar runt i huvudet.

De där enorma finnarna som ploppar upp och allt det andra som händer i min kropp är nog ett resultat av allt som händer just nu. Eller inte händer, kanske man skulle kunna säga...

Samtidigt så går jag och drömmer, om stora saker. Lycka och framtiden. Här om dagen så dagdrömde jag. Jag drömde att jag och Korvbullen vann en enorm, oerhört stor summa pengar. Alltså typ 30 miljoner eller något sådant. Jag drömde att alla mina problem löstes, vi tog med oss våra familjer och åkte på en lång semester, jag kunde söka jobb utan att känna någon ekonomisk press och skaffa barn. Vi kunde skaffa barn för vår ekonomi var ju säkrad. Jag drömde om min mammaledighet och hur vi dekorerade och inredde vårt nya fina hus. Jag var så glad och lycklig och där någonstans struntade jag i att fortsätta drömmen. Det kommer ju aldrig att hända... Ja, jo kanske att vi får barn och ett hus någon gång i framtiden men 30 mille... haha nänänä! Och så var det "back to reality" igen och fram med laxen ur frysen, dammsuga vardagsrummet, skicka in papper till A-kassan, motionera för att inte bli fetare och så vidare.

Man får väl drömma? Kanske är det drömmarna som gör att vi tar oss fram, igenom snåren och över broarna?