Ibland får man lägga manken till, göra sig fin och färgad för andras skull. Mår man ändå inte lite bättre då? Med lite färg på kinderna och finnarna inkapslade i foundation?

Känner man sig inte lite finare när tänderna är borstade och läppglansen påkletad? Är det hälsosammare att spöka ut sig för att känna sig nöjd? Blir det bra så här nu då? Eller skulle jag ha tagit ut svängarna lite? Sidbenan är ju borta sedan länge och de färgglada ögonskuggepaletterna ligger nog på en soptip någonstans bland andra pinaler från 90- talet.

Nej, det får duga så här. Idag får det vara så här. Vem faan bryr sig? Vem bryr sig om mitt ansikte på morgonen, eftermiddagen eller kvällen? Spegeln kanske? Det går bra, säger jag till mig själv. Det går jättebra idag. Du har ju i alla fall gått upp, klätt dig och tagit en promenad. Frukosten intogs men lunchen då? Har du inget i den där utputande, böljande magen? Dumma, dumma dej! Du vet ju vad som händer om man inte äter och du vet vad som händer om du äter. Hur ska man göra då egentligen? För att någon och alla ska bli nöjda och glada och jag ska bli mätt? Går det? I så fall så kan jag direkt gå till kylen nu och stoppa i mig en kall korv...

Men jag är ju inte hungrig. Men håret är plattat och lent, skinande. Leendet finns där också, någonstans bakom allt det där. Jodå, någonstans där finns en glad rackare. Ska vi se om vi kan locka fram na?

Men sluta, ge upp! Orkar inte, är inte på humör. Jag har ju lagt all energi på att färga mig för er skull idag. Färga håret, fransarna och kinderna. För kindben kan man inte säga, de ligger djupt där under det nypvänliga kindfettet. Men nyps inte, för det gör ont!

Egentligen behövs ingenting mer än den här bilden. Men jag måste nog skriva ner några rader också.

Allt började med att jag vaknade ur en konstig dröm imorse, jag hade kissat på en sticka som klart och tydligt visade två klarblå linjer. I drömmen så betydde det att jag var gravid och jag fasade inför vad Korvbullen skulle tycka, jag visste ju att han inte ville ha några barn just nu men jag var ändå överlycklig... Jag gick till hans jobb och visade upp stickan för honom samtidigt som jag blev tjockare och tjockare och inte längre kunde sova på mage. Sedan vaknade jag och jag fick aldrig veta hur Korvbullen reagerade på min nyhet...

Till saken hör den att jag ibland brukar drömma saker som sedan händer. Eller i alla fall saker som på ett eller annat sätt stämmer in på/har att göra med mig eller mina vänner. Speciellt bra och tydliga drömmar har jag haft om mina vänner straxt innan de talat om för mig att de väntar barn... Nu är det ingen som gör det, inte ens jag, så den här drömmen som ändå handlade om min livmoder får väl tolkas som att jag idag skulle få ett positivt besked av ett annat slag.

Jag är fri, i ett år till. Jag kan släppa det här nu och andas ut. Fokusera på annat. Hjärtat bultade sig nästan ut ur bröstkorgen på mig när jag såg kuvertet med lasarettsymbolen liggandes på hallgolvet. Jag ville nästan inte öppna det. Men jag var ju tvungen och när jag läste orden så rann det faktiskt några tårar nerför kinden. All undangömd oro är borta nu, de föll ner på linnet och torkade bort...

Jag är fri!