Ibland så tystnar man, ibland så tystnar jag. Tappar bort och gömmer sådant som bör sägas eller åtminstone skrivas ner. Har lagt flera ord, och meningar faktiskt, i en osynlig låda som är placerad under sängen. De ligger där och mognar, väntar på rätt tillfälle. Sedan vågar de sig kanske fram...

De vill kramas och pussas, precis som vem som helst. De vill smeka insidan av dina kinder och trä sig igenom hela kroppen ända upp till hjärnan. Där vill de flytta in, bygga bo och göra sig hemmastadda. Ändå så tar det så lång tid för dem att komma dit. Men vi ska hjälpas åt.

För det är sådana saker som inte kan bestämmas, det måste bara ske. Det måste ske med vindens fart och med ljusets hastighet innan man glömmer. Det måste låsas in och bevaras. Och vindarna ska suga fast i dem och låta dem flyga med bort i oändligheten. Där tas de emot i olika hamnar av varma famnar och alla är lyckliga. De är så glada, ser du? Det är inte tårar, det är lycka som de vattnar sina kunskaper med. Det glittrar och glänser.

Här vill de bo, här i lyckan. Och nog kommer de dit i sinom tid. De ska bara passera det brustna hjärtat, de frusna fingrarna, den fulla magen och den skrikande halsen först.

Orden.