Jag är lite arg på mig själv för att jag har tappat bort alla ord. Inte skrivit ner något alls på över en vecka. Varken här eller någon annan stans. Jag har bara inte haft någon lust helt enkelt. Har inte haft något vare sig vettigt eller ovettigt att nedteckna och dela med mig av. Allt har bara kännts onödigt.

Jag tror att jag befinner mig i en liten svacka, ingenting känns speciellt upplyftande. Det händer liksom inget och alla mina drömmar och mål sitter på en liten pinne högt upp i taket och ser ner på mig. Jag kommer ingenstans och det gör mig ledsen. Jag är fast i någon form av moment 22.

Jag känner inte igen mig själv, jag som brukar vara glad och nöjd nästan jämt. Jag känner inte igen den här personen och jag vill heller inte vara den. Jag försöker att göra allt som står i min makt för att bryta mönstret som den här arbetslöshetssituationen har försatt mig i. Det finns så enormt mycket jag vill göra men som jag inte kan uppfylla för att jag inte har något arbete. Jag vill bilda familj, jag vill ha ett barn men det går inte för jag är arbetslös. Jag vill jobba med texter och visa vad jag går för men det går inte för det är ingen som ser mig. Jag vill köpa ett litet hus där mina barn kan få växa upp men det går inte för jag har ingen inkomst. Jag vill ta med mig min älskade korvbulle på en resa någonstans men det går inte för plånboken är tom.

Jag försöker att fokusera på allt det fina jag har men hur kan man vara nöjd när det känns som om min personliga utveckling stannat av? Hur kan jag utveckla mig själv och min framtid tillsammans med korvbullen i den situation som jag befinner mig i nu? Jag kan inte skaffa en bebis som jag inte kan försörja och inte heller ta ett huslån. Jag kan inte och det gör mig arg ibland.

Jag kan krasst konstatera att lärarna jag hade när jag gick i låg- och mellanstadiet hade lite fel när de så fint uttryckte sig att vi var den perfekta årskullen. Vi skulle inte få några som helst problem med att skaffa oss jobb när vi gått ut skolan för att alla (det lät som om de var flera miljarder) fyrtiotalister minsann skulle gå i pension lagom tills det att vi var färdigutbildade. Jo men visst, så blev det ju verkligen. Det var ju en fin tanke och troligtvis var det också alldeles verkligt, då. Inte nu. Det är kriser här och där, krig, terrorism och annat som stökar till det. Men tacksam är jag över att vi fick höra de där orden när vi var små så att vi kunde få ha våra drömmar i fred. Tänk om någon istället sagt att det skulle bli alldeles hopplöst och rent ut sagt nästan omöjligt att slå sig fram på arbetsmarknaden trots flera års utbildning. Då hade vi inte haft något att hoppas på, att längta efter och att försöka nå.

Just nu känns det som att mina drömmar är döda. Jag vill verkligen inte släppa dem ifrån mig men jag inser att jag kanske måste det, i alla fall lägga dem lite på avstånd. Det gör ont att vilja något så mycket, veta att man kan göra det men aldrig få chansen. Jag hoppades in i det längsta att jag skulle få det där jobbet som jag var på intervju för. Jag hoppades med varje liten del av mig för det hade löst så många problem och öppnat upp det som kallas för framtid. Men saker och ting blir sällan precis så som man vill...

Jag fyller 29 år om åtta månader ungefär och jag känner mig stressad. Jag trodde inte att jag skulle vara så här "saktfärdig". Jag trodde att jag skulle ha ett par ungar och ett jobb vid den här tiden när jag var yngre. Nu sitter jag istället här och har ångest över allt som inte är. Samtidigt inser jag att jag har gjort flera bra saker för mig själv de senaste tio åren. Jag har vuxit mycket (inte bara på bredden). Jag har hittat min man och jag vet vad jag vill med min framtid. Jag har bytt stad och sagt upp mig. Ändå så kan jag inte vara nöjd. Hur kommer det sig? Vad är det som krävs?

Hade ett samtal med M när V fyllde 30 och han ansåg att jag skulle försöka se den här tiden som arbetslös som en slags semester. Han satt i en helt annan båt och önskade sig inget hellre än att säga upp sig från sitt jobb och göra något annat. Tänk så olika det är. Men jag kan inte se den här tiden som en slags ledighet, den är snarare någon slags sträcka efter start och straxt innan mål. Sträckan är oändligt lång och man kan inte se något ljus i tunneln där framme... Man kan bara hålla modet uppe, utföra sina plikter och hoppas på det bästa.

Man känner sig oerhört oviktig som arbetslös. Jag hatar att säga till folk att det är just det jag är, arbetslös. Det känns inte alls som att det är rätt sorts belöning att få efter att ha slitit i högskolan i tre år och jobbat röven av sig på ett demensboende i nästan nio. Det finns liksom ingen som tackar en för det man gjort förutom en själv. Det är ju ingen annan som ser allt jag åstadkommit så det kanske inte är så konstigt egentligen men man önskar att samhället kanske var lite mer öppet och lite mindre intresserat av pengar så att alla kunde få en chans. Jag är ny och fräsch och alldeles alldeles oattraktiv. Jag är ung och besitter en massa kunskaper men ändå så är jag inget värd. Den här synen på människor måste ändras, annars kommer vi ingenstans. Man kan inte vara 18, ha tio års arbetslivserfarenhet och en gedigen högskoleutbildning med olika examinationer i det ena och det tredje samtidigt. Det går inte.

Ååååh, jag blir så arg när jag sitter här med min kaffekopp och låter mina kunskaper gå till spillo. Ibland undrar jag om jag inte fick det där jobbet för att jag sade att jag var väldigt bra på det jag gjorde, att skriva. Ibland tänker jag att jag kanske har ett för stort ego, jag kanske inte alls kan det som jag påstår mig kunna. Jag kanske är värdelös.

Det är det här som arbetssökandet gör med en, det trycker ner en i skosulorna. Man söker jobb här och där men hör aldrig något. Det känns som om man är totalt oviktig, osynlig och ovärdig alla sorters jobb. Det finns ju alltid någon med flottare utbildning eller flera års arbetslivserfarenhet. Så hur ska jag någonsin kunna gå före i den kön?

Hade jag inte haft min korvbulle så vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen. Det är han som får mig att laga middag, le, skratta, må bra och leva. Utan honom, inget! Han försäkrar mig om att allt ordnar sig, det blir bra och jag är inte värdelös. Jag är fin.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli just så här men nu råkade det sig så så nu får det vara... Jag är inte nöjd, inte alls men jag är väldigt glad över allt som är mitt och vårat.