Mörkret bäddade in oss igen, utan förvarning, precis som igår och dagen innan det. Det går inte att kämpa emot längre. De få löv som fortfarande orkar klamra sig fast vid sina mödrar hinner aldrig torka helt. Istället hänger de där som ledsna, blöta hundöron som då och då, av en vindpust, fladdrar till.

Det är inte så här det ska låta. Blippandet och droppandet. Det är inte alls så här det ska låta. Det ska vara tyst och nästan öde. Det ska vara vitt och alldeles fridfullt.

Det är inte så här det ska kännas. Fukten och regnet. Det är inte alls så här det ska kännas. Det ska kännas kallt och nästan torrt. Det ska vara vitt och alldeles fridfullt.

Så gav du dig av igen, utan förvarning, precis som förra året och året innan det. Det går inte att hålla dig kvar längre. De få blommor som ännu reser sig stolta över moder jord hinner aldrig frysa ihjäl. Istället står de där som hoppfulla solar som då och då, av en solstråle, får en chans att blomma om.