Vår son. Det vackraste som finns och det bästa vi någonsin gjort. Den här kärleken jag känner för min man och mitt barn nu är obeskrivlig. Den är enorm och ibland vet jag inte hur den ska rymmas där inne i bröstet. Det här är en underbar tid.

Just nu ligger du där i ditt babynest och slumrar. Jag ligger bredvid och undrar hur i allsin dar du fick plats i min mage. Att just du låg där inne hela tiden och var alldeles perfekt. Inte hade vi behövt oroa oss som vi gjorde. Om någon bara hade kunnat se in i framtiden och talat om för oss att allt skulle bli så här fint och bra...

Tänker tillbaka på förlossningen. Det är fortfarande overkligt att jag fått ut dig ur min kropp. Jag minns allt som i en dimma. Det gick i ett från det att vi kom till bedömningsmottagningen några minuter för sent i måndags. Undersökningar avlöste varandra och rätt vad det var fick vi beskedet att vi skulle bli igångsatta. Jag började gråta av glädje och lättnad. Äntligen!

Först sattes en ballong in men den åkte ut lika snabbt igen så då spräckte de fosterhinnorna och satte in värkstimulerande dropp. Det verkade direkt och jag fick regelbundna små värkar. Hanterbara. Därefter gick allt enligt regelboken och tiden flög fram på något konstigt sätt. Jag hade tänkt mig att det skulle bli en utdragen process nämligen. De förberedde oss på att det kunde ta flera dagar innan Bullen skulle komma ut. Jag förberedde mig på det värsta.

Men så gick det så himla bra allting. Jag öppnade mig snabbt och värkarna blev tätare ju mer de ökade droppet. Min kropp svarade bra på "behandlingen". Jag var bästis med lustgasen, tyckte den var suverän. Den lindrade kanske inte smärtan så himla mycket men den hjälpte mig att behålla fokus på andningen. Fick epidural när jag var öppen 5-6 cm och den fungerade väl i någon timme men sedan började det kännas annorlunda och göra riktigt, riktigt ont (tror inte att bedövningen satt som den skulle). En stund senare skulle jag sitta på pilatesbollen och då hände det grejer. Där och då var det som om naturen tog min kropp i besittning. Det gick inte att hålla emot och jag förstod att krystandet börjat. Hann tillbaka upp på sängen, krystade i 18 minuter och sedan så var han ute. Jag förstod ingenting. När jag tänker tillbaka på det så känns det som om det pågick i ungefär tre minuter och hela tiden så tror jag att jag inte ens kämpat ut huvudet. Jag hör personalen, de frågar om jag vill känna på huvudet men jag får en värk och trycker på istället. Det gör liksom inte ont just då, det är mer en instinktiv kraft och man bara gör det kroppen säger åt en att göra. Och så svisch, jag kikar ner över magen som just försvann och ser en blek kropp, och en snopp! Bullen blev en Olle där och då. Han skrek så fint och jag fick upp honom på bröstet. J klippte navelsträngen och det var bara helt sjukt häftigt! Vi hade klarat det!!! Jag hade klarat det! Jag hade fött fram våran son.

Det var den absolut bästa upplevelsen i mitt liv! Och vilken lön för mödan vi fick sedan... Den finaste lilla pojken.

Nu är jag förälskad i två män, en stor och en liten! <3