Äntligen är månaden här. Den slutgiltiga, den vi väntat så länge på. Den där månaden som liksom legat i fokus precis hela det här året. Månaden som jag i början av graviditeten var så otroligt rädd för att vi aldrig skulle nå. Jag var bombsäker då, vid varje blödning, att du skulle försvinna Bullen. Det var fruktansvärt jobbigt. Hemskt.

Men nu är vi alltså här, alla tre. Alldeles levande, tillsammans. I september.

Det är bara 24 dagar kvar och när jag tänker tillbaka så har det gått så otoligt snabbt och jättesakta samtidigt. De fyra första månaderna var hemska men efter alla de där ultraljuden i halvtid så tickade veckorna på i en rasande fart och nu står vi här med lägenheten full av babysaker och bara väntar.

Visst finns där fortfarande någon slags oro. En oro över att något kan gå fel antingen innan eller under förlossningen. Ibland kan jag få en känsla av att jag bara vill boka in ett kejsarsnitt just i detta nu när jag vet att du sparkar och lever bara för att du ska komma ut säkert och med livet i behåll. Men jag vill inte tänka så egentligen, vi har ju klarat oss ända hit. Vi ska klara av den lilla, men ack så viktiga, biten som är kvar också.

Bullen växer och frodas, just nu utövas det någon form av morgongympa där inne. Det stretchas åt alla håll och magen är helt sned. Det är så rart att veta att du ligger i tryggt förvar där inne och att du verkar ha det bra. Snart ska vi mötas, du, jag och pappa J.

<3

Den här bilden innehåller mitt allt.

J gick och lade sig tidigt igår kväll. Alltså jättetidigt. Jag satt kvar uppe, inte ens nån idé att tänka på sängen vid halv nio- tiden. Men när det inte längre fanns något att glo på på tv:n, mitt enda nattliga sällskap, så borstade jag tänderna å kröp ner bredvid min man. Då var klockan en bit efter tolv.

Bullen bökade som vanligt och det tar alltid en stund att komma till ro och hitta en bekväm position att sova i. Vaknar till flera gånger av att någon puffar på mig men sover vidare tills det inte går att undvika de där puffarna längre. Jag snarkar igen! Det är J som puffar.

När jag inser det så blir jag klarvaken, känner en vag irritation i bröstet. Försöker blunda och slappna av men jag vet att detta kommer fortsätta om jag somnar om. Jävla skit! Rycker telefonen ur laddaren, klockan står på 01.32 och jag blir arg och ledsen samtidigt. Jag har kanske sovit 40 min eller nåt tills jag blev buffad på. Det känns som ett jäkla skämt och jag går ut ur sovrummet. Ingen idé!

Börjar gråta så fort jag stängt sovrumsdörren. Gråter av ren irritation, gråter för att jag blir arg och irriterad på min puffande man och min jävla snarkning som tycks ha tilltagit nu i slutet av graviditeten. Jag grinar för att jag inte orkar tänka på den där grå soffan ute i vardagsrummet som jag nu måste gå och lägga mig i. Har nämligen spenderat hela jäkla långa söndagen i den och det gör ont överallt bara av tanken att jag ska lägga mig där...igen. Gråter för att jag inser att det kommer ta säkert ytterligare en timme innan jag kommer att komma till ro och eventuellt somna om. Gråter för att klockan visar att hela jävla natten är kvar. Gråter för att jag blir arg på J som väckt mig igen trots att jag verkligen inser att det är svårt att sova bredvid nån som drar timmerstockar. Jag klandrar honom inte, förstår precis. Jag vill verkligen inte bli arg men det är som att trycka på en knapp. Känner mig skitkänslig, precis som när man ska ha mens. Den där mycket välbekanta irritationen bara bubblar fram ur mig och jag hatar det.

Jag vill bara få sova. Gärna bredvid min älskade man de här få nätterna som är kvar. Jag vill inte snarka och bli arg eller sova på soffan så att jag blir alldeles krum. Vill inte!!!


Jag har just påbörjat den nionde och sista graviditetsmånaden och ja...den ser ju ut att bli jätterolig!