Äntligen är månaden här. Den slutgiltiga, den vi väntat så länge på. Den där månaden som liksom legat i fokus precis hela det här året. Månaden som jag i början av graviditeten var så otroligt rädd för att vi aldrig skulle nå. Jag var bombsäker då, vid varje blödning, att du skulle försvinna Bullen. Det var fruktansvärt jobbigt. Hemskt.

Men nu är vi alltså här, alla tre. Alldeles levande, tillsammans. I september.

Det är bara 24 dagar kvar och när jag tänker tillbaka så har det gått så otoligt snabbt och jättesakta samtidigt. De fyra första månaderna var hemska men efter alla de där ultraljuden i halvtid så tickade veckorna på i en rasande fart och nu står vi här med lägenheten full av babysaker och bara väntar.

Visst finns där fortfarande någon slags oro. En oro över att något kan gå fel antingen innan eller under förlossningen. Ibland kan jag få en känsla av att jag bara vill boka in ett kejsarsnitt just i detta nu när jag vet att du sparkar och lever bara för att du ska komma ut säkert och med livet i behåll. Men jag vill inte tänka så egentligen, vi har ju klarat oss ända hit. Vi ska klara av den lilla, men ack så viktiga, biten som är kvar också.

Bullen växer och frodas, just nu utövas det någon form av morgongympa där inne. Det stretchas åt alla håll och magen är helt sned. Det är så rart att veta att du ligger i tryggt förvar där inne och att du verkar ha det bra. Snart ska vi mötas, du, jag och pappa J.

<3

Den här bilden innehåller mitt allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...