Det är så härliga dagar nu när vi bara går runt och myser och har det bra. Jag snusar Olle i huvudet så ofta jag kommer åt, det doftar ju så gott om den silkeslena kalufsen. Jag smeker hans kinder och försöker förstå att han är min. Att vi har gjort den här lilla människan. Jag är oerhört lycklig. Tänk att jag har så fina grabbar!

Idag tog vi första lilla promenaden med barnvagnen. Stoppade ner vår son som dagen till ära var klädd i sina finaste traktorbrallor i vagnen och han såg så liten ut. Han skrek först men tystnade så fort vi kom ut i friska luften. Å så skönt det var! Jag har inte varit ute på säkert en vecka annat än för att transportera mig till olika ställen. Kroppen är fortfarande lite sliten efter graviditet och förlossning känner jag så det blev ingen lång promenad. Men den var välbehövlig.

Nu ligger Olle och snusar här bredvid, det är dags för oss att sova för imorgon ska vi upp tidigt för ännu ett läkarbesök. Då ska de testa hörseln tror jag. Spännande!

Sov gott!

Vår son. Det vackraste som finns och det bästa vi någonsin gjort. Den här kärleken jag känner för min man och mitt barn nu är obeskrivlig. Den är enorm och ibland vet jag inte hur den ska rymmas där inne i bröstet. Det här är en underbar tid.

Just nu ligger du där i ditt babynest och slumrar. Jag ligger bredvid och undrar hur i allsin dar du fick plats i min mage. Att just du låg där inne hela tiden och var alldeles perfekt. Inte hade vi behövt oroa oss som vi gjorde. Om någon bara hade kunnat se in i framtiden och talat om för oss att allt skulle bli så här fint och bra...

Tänker tillbaka på förlossningen. Det är fortfarande overkligt att jag fått ut dig ur min kropp. Jag minns allt som i en dimma. Det gick i ett från det att vi kom till bedömningsmottagningen några minuter för sent i måndags. Undersökningar avlöste varandra och rätt vad det var fick vi beskedet att vi skulle bli igångsatta. Jag började gråta av glädje och lättnad. Äntligen!

Först sattes en ballong in men den åkte ut lika snabbt igen så då spräckte de fosterhinnorna och satte in värkstimulerande dropp. Det verkade direkt och jag fick regelbundna små värkar. Hanterbara. Därefter gick allt enligt regelboken och tiden flög fram på något konstigt sätt. Jag hade tänkt mig att det skulle bli en utdragen process nämligen. De förberedde oss på att det kunde ta flera dagar innan Bullen skulle komma ut. Jag förberedde mig på det värsta.

Men så gick det så himla bra allting. Jag öppnade mig snabbt och värkarna blev tätare ju mer de ökade droppet. Min kropp svarade bra på "behandlingen". Jag var bästis med lustgasen, tyckte den var suverän. Den lindrade kanske inte smärtan så himla mycket men den hjälpte mig att behålla fokus på andningen. Fick epidural när jag var öppen 5-6 cm och den fungerade väl i någon timme men sedan började det kännas annorlunda och göra riktigt, riktigt ont (tror inte att bedövningen satt som den skulle). En stund senare skulle jag sitta på pilatesbollen och då hände det grejer. Där och då var det som om naturen tog min kropp i besittning. Det gick inte att hålla emot och jag förstod att krystandet börjat. Hann tillbaka upp på sängen, krystade i 18 minuter och sedan så var han ute. Jag förstod ingenting. När jag tänker tillbaka på det så känns det som om det pågick i ungefär tre minuter och hela tiden så tror jag att jag inte ens kämpat ut huvudet. Jag hör personalen, de frågar om jag vill känna på huvudet men jag får en värk och trycker på istället. Det gör liksom inte ont just då, det är mer en instinktiv kraft och man bara gör det kroppen säger åt en att göra. Och så svisch, jag kikar ner över magen som just försvann och ser en blek kropp, och en snopp! Bullen blev en Olle där och då. Han skrek så fint och jag fick upp honom på bröstet. J klippte navelsträngen och det var bara helt sjukt häftigt! Vi hade klarat det!!! Jag hade klarat det! Jag hade fött fram våran son.

Det var den absolut bästa upplevelsen i mitt liv! Och vilken lön för mödan vi fick sedan... Den finaste lilla pojken.

Nu är jag förälskad i två män, en stor och en liten! <3

Vilket mirakel detta är. Det går egentligen inte att beskriva för någon som inte varit med om det själv. Vi är föräldrar nu J och jag. Föräldrar.

Kan knappt förstå att den här perfekta lilla gossen som ligger i sin plastbalja och viftar med sina små armar och doftar så gott ska få följa med oss hem. Att han är vår. Att vi har skapat honom. Att det är just honom som jag burit på i nio månader.

Lyckan!

Vecka 40. Var hos barnmorskan igår. Tänkte mig att allt var som vanligt precis som de andra gångerna men nä, inte riktigt. Det visade sig att mitt blodtryck stigit. Vi tog om det tre gånger både i sittande och liggande position. Det var ändå för högt. Jaha tänkte jag, då ska man väl åka på havandeskapsförgiftning också då eller nåt annat trevligt som gör att jag måste bli igångsatt. Min värsta mardröm.

Har nämligen tänkt mycket på det den sista tiden eftersom Bullen inte verkar ha det minsta bråttom ut. Går jag två veckor över tiden så lär jag bli igångsatt. Vill inte!! Tänker på hur det kommer att kännas när man stoppar in ett förlossningsstartande medel i en kropp som inte är redo att föda. Vilken chock! Tänker på tabletter, slangar och ballonger som eventuellt skall föras in i kroppen och då vill jag kräkas, bryta ihop och inte alls föda barn. Får panik av sånt där (allt bottnar i den där jävla cellförändringshistorian och till en viss del missfallet)! Tänker också på Bullen, hur reagerar bebis på alla läkemedel? Jag har hört, läst och sett så otroligt många berätta om sina igångsättningar och att det var hemsk, jobbigt, utdraget, otroligt smärtsamt och att det ändå slutade med kejsarsnitt efter allt kämpande.

Jag vill inte ha det så! Efter den här graviditeten som kantats av så många problem och så otroligt mycket oro så önskar jag mig ett okej slut. Jag önskar mig en förlossning som sätter igång av sig själv i sin egen takt och jag önskar att Bullen kommer ut på ett tryggt, säkert och relativt lugnt sätt. Ja jag föredrar nog hellre ett kejsarsnitt direkt än att bli igångsatt. Jag vill inte riskera någonting och i hjärtat känns det bättre att under trygga former ta ut Bullen än att hålla på och mixtra med olika mediciner för att allt ska komma igång. Men sådant antar jag att man inte alls får vara med att bestämma själv? Igångsättning och vaginal födsel går säkert före alla andra alternativ.

Hur som helst, jag såg att barnmorskan inte var helt nöjd med mitt blodtryck så jag fick lämna urinprov också. Det visade ingenting. Men jag blev i princip beordrad att ta det lugnt och sova mycket för att sedan komma tillbaka för nya koller av blodtryck och urin på måndag. Om det är värre då så finns en risk för att vi helt enkelt blir skickade till uppsala.

Det här känns inte så roligt faktiskt och nu går ju jag runt och oroar mig istället. Ser bara den där igångsättningen framför mig och hur jag kommer ligga där på sjukhuset i flera dagar med smärtor...

Mitt hopp står till Bullen nu, att den hittar den där knappen nu i helgen och att allt startar av sig självt. Det vore det bästa! Önska kan man väl alltid?

Nä, nu ska jag återgå till vilandet här hemma (så jäkla trött på att vila nu)!

Viker ihop de nytvättade lakanen, stoppar in dem i linneskåpet och tänker att nästa gång vi använder just de där lakanen så är vi förmodligen (om allt går som det ska) en till liten människa i det här hushållet.

Stoppar också undan den lilla koftan och de pyttesmå hjälmmössorna jag tvättat. Tänker att det här nog är det mest spännande jag någonsin varit med om. Varje dag är lite som en överraskning. Med bara 13 dagar kvar till bf så inser jag att hela den här karusellen kan sätta igång när som helst. Det är bara Bullen som måste hitta och trycka på startknappen (Hejaheja!!).

Hänger upp den nytvättade tvätten. Den här känslan, eller känslorna kanske, som nu bosatt sig i min kropp är något alldeles extra. Känner mig förväntansfull. Känner mig pirrig i hela kroppen, ni vet så där som man känner sig när man ska göra något jätteroligt som samtidigt är lite läskigt och nytt. Kan tänka mig att det liknar känslor man har innan man ska flyga flygplan för första gången till det där drömresemålet, tatuera sig eller hoppa bungyjump...

Jag ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Det ska bli häftigt och skitläskigt på en och samma gång. Jag visualiserar hur vi åker iväg med bilen och jag har ont som fan men skrattar ändå för att nu jädrar är det dags! J kör som en gud till Uppsala med sitt nytagna körkort och vi är ett team som kommer att klara av den här uppgiften tillsammans. Vi klarar allt! Tillsammans! Sedan vågar jag inte visualisera så mycket mer... Det är så otroligt mycket som kan hända den där sista biten på resan och efter allt som varit den förra graviditeten och den här så törs jag inte riktigt fokusera på målbilden (vrålande liten bebis på bröstet) än. Tänker att jag ska unna mig den när det smärtar som mest och jag känner att de på sjukhuset har tagit över min oro med diverse maskiner som mäter hjärtljud osv.

Just nu dricker jag helt enkelt mitt hallonbladste och känner efter, känner efter och känner efter. Borde nog sluta känna efter och bara leva istället. Tror Bullen känner på sig att jag bara vill bli klar med det här nu nämligen. Bebis har nog hittat den där startknappen, den bara skiter i att trycka på den bara för att jag inte kan tänka på något annat. Skitunge! :)

Nåja jag sitter faktiskt här och väntar på att systembolaget ska öppna. Haha, det där lät ju... Ska köpa en present å inget annat! Vi ska på kalasmiddag ikväll och imorgon kommer favoritsyrran på besök ett dygn. Skönt med lite sällskap nu när J jobbar så mycket. Och så får jag tänka på något annat ett par dagar. Finemang!

Glöm inte att gå och rösta hörrni! Blir spännande på söndag. Vi hörs!

Här sitter alltså jag alldeles vaken och klockan är 02.13 Orkar inte! Sömnen är som bortblåst och så fort jag lägger mig ner börjar Bullen stöka runt som tusan och halsbrännan väller upp i strupen. Tror jag tagit tre halsbrännetabletter sedan jag lade mig i sängen igår kväll... Ingen har hjälpt!

J sover på soffan så jag får sitta av tiden här i sovrummet. Läste ut den tråkigaste boken på bra länge tidigare och nu funderar jag på att börja på en ny. Hur ska jag annars få tiden att gå så här mitt i natten? Det är omöjligt att somna. Jag har försökt i omgångar i flera timmar nu. Är det fullmåne också eller är det bara Bullen som vill hålla mig vaken?

Blir inte klok på det här! Det liksom kryper i kroppen så fort jag lägger mig under täcket. För varmt, för kallt, kissnödig, törstig, obekvämt, halsbränna så fort man rör sig osv osv. Inatt finner min kropp ingen ro alls och jag försöker verkligen att acceptera att det är så här det är inatt. Vill inte bli irriterad och börja gråta. Jag får väl sova imorgon... Om det går. Sov dåligt förra natten pga huvudvärk och tidigare idag kunde jag inte sova bort mer än ca 30 min. Är ju aptrött egentligen! Kan jag inte bara få sova bort några timmar? Det är allt jag begär!

Hade jag haft en massa pengar så hade jag nattshoppat loss en massa omlottklänningar och tröjor som funkar att amma i sedan. Kikade in på Indiskas sida och där fanns jättemånga fina! Men...nä! Vet faktiskt inte vad jag ska ha på mig efter att jag fött. Har bara en massa trikåklänningar som kommer vara värdelösa att amma i (krångligt att typ behöva ta av sig varje gång liksom pga att det inte går att få ur tuttarna ur dem på nåt smidigt sätt...). Får väl gå naken?!

Det blir väl ett senare problem antar jag. Har i alla fall ett par amningslinnen. De har jag packat ner i bb-väskan tillsammans med tights och en mjuk skön kjol. Det får duga då...

Nej men om man skulle ta och öppna en ny bok och få tiden att gå lite? Jag hoppas att ni andra sover godare än mig denna natt!

Sitter och väntar på besök. Mamma kommer över dagen och det känns skönt för de kommande ca två veckorna blir väl kanske inte jätteroliga. De har övning på regementet vid den här tiden på året (varje år) så J måste jobba dag som kväll och eventuellt någon natt. Det betyder jättemycket ensamtid för min del. Jättemycket!

Samtidigt som jag är rastlös och förväntansfull så är jag otroligt trött. Kanske får jag sova bort en stund varje dag för jag vet inte vad jag ska hitta på annars. Jag hoppas att syrran kanske kan komma en stund i helgen. Orkar inte fara runt själv nu. Kommer knappt ur och i bilen nu... Haha!

Det mesta är förberett nu. Har lagat matlådor och fikabröd som jag fryst in. Bullens rum är näst intill färdigt, väskan är i stort sätt packad och jaa sedan är det väl mest att hålla ordning här hemma tills det är dags. Blir alldeles pirrig i kroppen ibland när jag tänker på vad som snart skall ske. Hela året har vi väntat och snart är det faktiskt dags.

Nu ska jag ladda kaffebryggaren och invänta mamma. Tjing!

Nyss hemkommen från barnmorskan. Den första frågan jag fick var, är du trött? Hahahahaha!!!! Nääääääääääääää! Det syns alltså så tydligt? Jag som ändå ansträngt mig idag, duschat, tvättat håret och sminkat mig...

Jaja, allt såg bra ut, Bullen har sjunkit ner lite till men är fortfarande ruckbar och hade plats att sjunka ner ytterligare en liiten bit. Ser fram emot det, det är så otroligt behagligt när man känner hur någon borrar sig ner i ens bäcken. :) Hjärtljuden var fina och mina värden var bra. Däremot var jag tvungen att kliva av vågen och ställa mig på den igen för jag trodde inte mina ögon. Samlar på mig vätska nu så här på slutet å har alltså (enligt vågen då) den senaste månaden gått upp fem kilo. Hejhåhejhå. Inte konstigt att jag känt mig extra stor och tung de senaste veckorna. Så nu har jag gått upp lite mer än tio kilo sammanlagt. Nästan elva tror jag. Men det känns okej. Bryr mig inte så mycket om min vikt just nu, tänker mest på Bullen. Det blir ju ingen liten bebis men jag vill heller inte att den ska väga över fem kilo. Vill ju helst inte alls gå över tiden (a men vem vill det?) så nu börjar jag fundera på alla de här husmodersknepen. Ananas och hallonbladste? Springa i trappor (känns dock helt omöjligt för min del). Färdknäppar och vad är det mer? Promenader och stark mat?

Du är färdig nu Bullen så vi kan börja jobba på att få ut dig i alla fall till beräknat datum. Barnmorskan sade det att nu kan det ske precis när som helst. Åååå det är så otroligt spännande det här!

Igår var en speciell dag också förresten! Min man tog körkort! Jag är så stolt över honom, han har kört med mig och suttit framför datorn och pluggat teori efter jobbet varje kväll. Nu kan han köra mig till förlossningen när som helst utan den gröna skylten. Min fina, fina man!

Så nu är det bara du som fattas oss här hemma Bullen! Komsikomsi!