Vecka 40. Var hos barnmorskan igår. Tänkte mig att allt var som vanligt precis som de andra gångerna men nä, inte riktigt. Det visade sig att mitt blodtryck stigit. Vi tog om det tre gånger både i sittande och liggande position. Det var ändå för högt. Jaha tänkte jag, då ska man väl åka på havandeskapsförgiftning också då eller nåt annat trevligt som gör att jag måste bli igångsatt. Min värsta mardröm.

Har nämligen tänkt mycket på det den sista tiden eftersom Bullen inte verkar ha det minsta bråttom ut. Går jag två veckor över tiden så lär jag bli igångsatt. Vill inte!! Tänker på hur det kommer att kännas när man stoppar in ett förlossningsstartande medel i en kropp som inte är redo att föda. Vilken chock! Tänker på tabletter, slangar och ballonger som eventuellt skall föras in i kroppen och då vill jag kräkas, bryta ihop och inte alls föda barn. Får panik av sånt där (allt bottnar i den där jävla cellförändringshistorian och till en viss del missfallet)! Tänker också på Bullen, hur reagerar bebis på alla läkemedel? Jag har hört, läst och sett så otroligt många berätta om sina igångsättningar och att det var hemsk, jobbigt, utdraget, otroligt smärtsamt och att det ändå slutade med kejsarsnitt efter allt kämpande.

Jag vill inte ha det så! Efter den här graviditeten som kantats av så många problem och så otroligt mycket oro så önskar jag mig ett okej slut. Jag önskar mig en förlossning som sätter igång av sig själv i sin egen takt och jag önskar att Bullen kommer ut på ett tryggt, säkert och relativt lugnt sätt. Ja jag föredrar nog hellre ett kejsarsnitt direkt än att bli igångsatt. Jag vill inte riskera någonting och i hjärtat känns det bättre att under trygga former ta ut Bullen än att hålla på och mixtra med olika mediciner för att allt ska komma igång. Men sådant antar jag att man inte alls får vara med att bestämma själv? Igångsättning och vaginal födsel går säkert före alla andra alternativ.

Hur som helst, jag såg att barnmorskan inte var helt nöjd med mitt blodtryck så jag fick lämna urinprov också. Det visade ingenting. Men jag blev i princip beordrad att ta det lugnt och sova mycket för att sedan komma tillbaka för nya koller av blodtryck och urin på måndag. Om det är värre då så finns en risk för att vi helt enkelt blir skickade till uppsala.

Det här känns inte så roligt faktiskt och nu går ju jag runt och oroar mig istället. Ser bara den där igångsättningen framför mig och hur jag kommer ligga där på sjukhuset i flera dagar med smärtor...

Mitt hopp står till Bullen nu, att den hittar den där knappen nu i helgen och att allt startar av sig självt. Det vore det bästa! Önska kan man väl alltid?

Nä, nu ska jag återgå till vilandet här hemma (så jäkla trött på att vila nu)!

 

Birgitta Magdic

19 september 2014 13:16

Nu hoppas vi. Klart att det ska gå bra. Jag gick 14 dagar över tiden med min andra son. Vid sista besöket hos barnmorskan, sa de att jag skulle komma till en läkare den 20 november klockan 16. Sonen är född 20 nov. kl 15:55. Jag åkte in till BB på morgonen, men värkarna var inte så täta. Jag gick och gick, väntade och väntade. Klockan tre sa dom att det var dags att sätta fart på det hela. Jag fick sniffa in något genom näsan och det dröjde inte länge förrän det verkliga värkarbetet tog fart. Så på ungefär 45 minuter var allt klart. Men detta hände för snart exakt 50 år sedan!
Oroa dig inte för mycket nu. Jag tänker på dig! Varm kram!

madeleine karlsson

19 september 2014 14:10

Haha vad var det du sniffade Birran?? Jag vill ha det du fick! ;) Kram tillbaka!

 

Malin

20 september 2014 07:34

Jag vart igångsatt efter att vattnet gått, inte en värk hade jag innan de satte igång droppet.. 9 timmar senare tittade Vidar ut efter knappt 20 min krystvärkar.... Så det kan gå kanonbra trots igångsättning med även om man självklart oroar sig! O man fixar mer än man tror, jag hejar på dig och håller alla tummar att Bullen tittar ut av sig självt inom en vecka!! Kramar

madeleine karlsson

20 september 2014 09:34

Kraaaaaaaaam!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...