Vecka 40. Var hos barnmorskan igår. Tänkte mig att allt var som vanligt precis som de andra gångerna men nä, inte riktigt. Det visade sig att mitt blodtryck stigit. Vi tog om det tre gånger både i sittande och liggande position. Det var ändå för högt. Jaha tänkte jag, då ska man väl åka på havandeskapsförgiftning också då eller nåt annat trevligt som gör att jag måste bli igångsatt. Min värsta mardröm.

Har nämligen tänkt mycket på det den sista tiden eftersom Bullen inte verkar ha det minsta bråttom ut. Går jag två veckor över tiden så lär jag bli igångsatt. Vill inte!! Tänker på hur det kommer att kännas när man stoppar in ett förlossningsstartande medel i en kropp som inte är redo att föda. Vilken chock! Tänker på tabletter, slangar och ballonger som eventuellt skall föras in i kroppen och då vill jag kräkas, bryta ihop och inte alls föda barn. Får panik av sånt där (allt bottnar i den där jävla cellförändringshistorian och till en viss del missfallet)! Tänker också på Bullen, hur reagerar bebis på alla läkemedel? Jag har hört, läst och sett så otroligt många berätta om sina igångsättningar och att det var hemsk, jobbigt, utdraget, otroligt smärtsamt och att det ändå slutade med kejsarsnitt efter allt kämpande.

Jag vill inte ha det så! Efter den här graviditeten som kantats av så många problem och så otroligt mycket oro så önskar jag mig ett okej slut. Jag önskar mig en förlossning som sätter igång av sig själv i sin egen takt och jag önskar att Bullen kommer ut på ett tryggt, säkert och relativt lugnt sätt. Ja jag föredrar nog hellre ett kejsarsnitt direkt än att bli igångsatt. Jag vill inte riskera någonting och i hjärtat känns det bättre att under trygga former ta ut Bullen än att hålla på och mixtra med olika mediciner för att allt ska komma igång. Men sådant antar jag att man inte alls får vara med att bestämma själv? Igångsättning och vaginal födsel går säkert före alla andra alternativ.

Hur som helst, jag såg att barnmorskan inte var helt nöjd med mitt blodtryck så jag fick lämna urinprov också. Det visade ingenting. Men jag blev i princip beordrad att ta det lugnt och sova mycket för att sedan komma tillbaka för nya koller av blodtryck och urin på måndag. Om det är värre då så finns en risk för att vi helt enkelt blir skickade till uppsala.

Det här känns inte så roligt faktiskt och nu går ju jag runt och oroar mig istället. Ser bara den där igångsättningen framför mig och hur jag kommer ligga där på sjukhuset i flera dagar med smärtor...

Mitt hopp står till Bullen nu, att den hittar den där knappen nu i helgen och att allt startar av sig självt. Det vore det bästa! Önska kan man väl alltid?

Nä, nu ska jag återgå till vilandet här hemma (så jäkla trött på att vila nu)!