Så här ser jag ut idag. Iförd gravidklänningen som äntligen passar.

Undrar hur mycket större jag kommer att bli? Ca tre veckor kvar till BF.

God morgon på er solstrålar!

Här sitter jag med fötterna i högläge. Har nämligen börjat svälla ovanpå fossingarna och anklarna de senaste dagarna. Inte så snyggt!

Sånt man får räkna med så här på slutet antar jag. Letade efter mina gamla benbrottsstödstrumpor men de ligger i en låda uppe på vinden någonstans och jag orkar bara inte gå dit upp och riva runt så det får vara. Försöker dricka och kissa mycket så att inte hela jag ska svälla upp.

När dagen börjar känner jag mig ungefär så här. Pust, stånk och stön. Ännu en dag fylld av graviditet... Allt är tungt nu och jag känner mig sååå orörlig. Är inte van vid det alls. Känner mig faktiskt begränsad och minsta böjning framåt känns som världens uppgift. Att raka benen i duschen tar ungefär en halvtimme och jag är livrädd för att halka. Allt går så otrooooligt sakta nu. Igår städade jag köket, det tog hela förmiddagen och idag undrade jag varför jag hade så ont i den vänstra bröstmuskeln. Jo det ska jag tala om! Jag har stöttat mig på vänster arm, avlastat när jag böjt mig framåt för att komma åt att torka av på olika ställen. Så pass otränad är jag alltså nu att jag får träningsvärk av att städa. Känns kul!

Framåt eftermiddagen när man ätit och kanske arbetat med något känner jag mig så här. Ännu större och ännu mer orörlig. Inget är ju bekvämt. Det smärtar både här och där i underredet och trycket nedåt har ju definitivt ökat. Ska bli spännande att se vad barnmorskan säger imorgon. Har Bullen kilat ner sig något mer eller ligger den kvar på samma ställe som för två veckor sedan? Min kropp känns i alla fall inte som för två veckor sedan...

Så på kvällen när man är svintrött, har ännu mer ont och vet att man måste gå och lägga sig så är det mest så här. Känslan av att det är så här det ska vara i all oändlighet! Herregud så skönt det ska bli att få tillbaka sin kropp (ja, delvis då, tuttarna lär väl någon abonnera ett tag framöver...).

Fogarna i blygdbenet verkar ha löst upp sig helt för det är så jäkla obehagligt att gå nu. Det sticker och ilar och det gör ont att ta steg framåt när jag måste skifta min vikt på de enda två benen jag har (om en ändå hade en sex, sju stycken till). Likaså att lyfta bara ett av benen när jag ligger ner är inte speciellt najs. Något annat är också den här känslan av att Bullen liksom knölar ner sig bak i ryggen eller svanken eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns mest när jag sitter i soffan med fötterna på bordet i en något bakåtlutad position. Vet inte om den sparkar, vrider sig nedåt eller vad den gör men det är allt annat än skönt.

Alla dessa förberedande smärtor (försöker se på det så) försöker jag att öva mig igenom. Jag känner direkt hur jag blir spänd som en fiolsträng när det är så där obehagligt och trycker här och där. Då försöker jag att bara slappna av och tänka att det här inte är någonting alls mot nästa smärta. Så ska jag tänka varje värk sedan och förhoppningsvis överleva.

Nu ska jag först och främst överleva den här dagen tänker jag. Kanske en kopp kaffe kan hjälpa till?

(Ni andra som varit/är gravida och en aning begränsade pga smärtor och trötthet, vad gjorde/gör ni för att få tiden att gå?)

Äntligen är månaden här. Den slutgiltiga, den vi väntat så länge på. Den där månaden som liksom legat i fokus precis hela det här året. Månaden som jag i början av graviditeten var så otroligt rädd för att vi aldrig skulle nå. Jag var bombsäker då, vid varje blödning, att du skulle försvinna Bullen. Det var fruktansvärt jobbigt. Hemskt.

Men nu är vi alltså här, alla tre. Alldeles levande, tillsammans. I september.

Det är bara 24 dagar kvar och när jag tänker tillbaka så har det gått så otoligt snabbt och jättesakta samtidigt. De fyra första månaderna var hemska men efter alla de där ultraljuden i halvtid så tickade veckorna på i en rasande fart och nu står vi här med lägenheten full av babysaker och bara väntar.

Visst finns där fortfarande någon slags oro. En oro över att något kan gå fel antingen innan eller under förlossningen. Ibland kan jag få en känsla av att jag bara vill boka in ett kejsarsnitt just i detta nu när jag vet att du sparkar och lever bara för att du ska komma ut säkert och med livet i behåll. Men jag vill inte tänka så egentligen, vi har ju klarat oss ända hit. Vi ska klara av den lilla, men ack så viktiga, biten som är kvar också.

Bullen växer och frodas, just nu utövas det någon form av morgongympa där inne. Det stretchas åt alla håll och magen är helt sned. Det är så rart att veta att du ligger i tryggt förvar där inne och att du verkar ha det bra. Snart ska vi mötas, du, jag och pappa J.

<3

Den här bilden innehåller mitt allt.

J gick och lade sig tidigt igår kväll. Alltså jättetidigt. Jag satt kvar uppe, inte ens nån idé att tänka på sängen vid halv nio- tiden. Men när det inte längre fanns något att glo på på tv:n, mitt enda nattliga sällskap, så borstade jag tänderna å kröp ner bredvid min man. Då var klockan en bit efter tolv.

Bullen bökade som vanligt och det tar alltid en stund att komma till ro och hitta en bekväm position att sova i. Vaknar till flera gånger av att någon puffar på mig men sover vidare tills det inte går att undvika de där puffarna längre. Jag snarkar igen! Det är J som puffar.

När jag inser det så blir jag klarvaken, känner en vag irritation i bröstet. Försöker blunda och slappna av men jag vet att detta kommer fortsätta om jag somnar om. Jävla skit! Rycker telefonen ur laddaren, klockan står på 01.32 och jag blir arg och ledsen samtidigt. Jag har kanske sovit 40 min eller nåt tills jag blev buffad på. Det känns som ett jäkla skämt och jag går ut ur sovrummet. Ingen idé!

Börjar gråta så fort jag stängt sovrumsdörren. Gråter av ren irritation, gråter för att jag blir arg och irriterad på min puffande man och min jävla snarkning som tycks ha tilltagit nu i slutet av graviditeten. Jag grinar för att jag inte orkar tänka på den där grå soffan ute i vardagsrummet som jag nu måste gå och lägga mig i. Har nämligen spenderat hela jäkla långa söndagen i den och det gör ont överallt bara av tanken att jag ska lägga mig där...igen. Gråter för att jag inser att det kommer ta säkert ytterligare en timme innan jag kommer att komma till ro och eventuellt somna om. Gråter för att klockan visar att hela jävla natten är kvar. Gråter för att jag blir arg på J som väckt mig igen trots att jag verkligen inser att det är svårt att sova bredvid nån som drar timmerstockar. Jag klandrar honom inte, förstår precis. Jag vill verkligen inte bli arg men det är som att trycka på en knapp. Känner mig skitkänslig, precis som när man ska ha mens. Den där mycket välbekanta irritationen bara bubblar fram ur mig och jag hatar det.

Jag vill bara få sova. Gärna bredvid min älskade man de här få nätterna som är kvar. Jag vill inte snarka och bli arg eller sova på soffan så att jag blir alldeles krum. Vill inte!!!


Jag har just påbörjat den nionde och sista graviditetsmånaden och ja...den ser ju ut att bli jätterolig!