God morgon på er solstrålar!

Här sitter jag med fötterna i högläge. Har nämligen börjat svälla ovanpå fossingarna och anklarna de senaste dagarna. Inte så snyggt!

Sånt man får räkna med så här på slutet antar jag. Letade efter mina gamla benbrottsstödstrumpor men de ligger i en låda uppe på vinden någonstans och jag orkar bara inte gå dit upp och riva runt så det får vara. Försöker dricka och kissa mycket så att inte hela jag ska svälla upp.

När dagen börjar känner jag mig ungefär så här. Pust, stånk och stön. Ännu en dag fylld av graviditet... Allt är tungt nu och jag känner mig sååå orörlig. Är inte van vid det alls. Känner mig faktiskt begränsad och minsta böjning framåt känns som världens uppgift. Att raka benen i duschen tar ungefär en halvtimme och jag är livrädd för att halka. Allt går så otrooooligt sakta nu. Igår städade jag köket, det tog hela förmiddagen och idag undrade jag varför jag hade så ont i den vänstra bröstmuskeln. Jo det ska jag tala om! Jag har stöttat mig på vänster arm, avlastat när jag böjt mig framåt för att komma åt att torka av på olika ställen. Så pass otränad är jag alltså nu att jag får träningsvärk av att städa. Känns kul!

Framåt eftermiddagen när man ätit och kanske arbetat med något känner jag mig så här. Ännu större och ännu mer orörlig. Inget är ju bekvämt. Det smärtar både här och där i underredet och trycket nedåt har ju definitivt ökat. Ska bli spännande att se vad barnmorskan säger imorgon. Har Bullen kilat ner sig något mer eller ligger den kvar på samma ställe som för två veckor sedan? Min kropp känns i alla fall inte som för två veckor sedan...

Så på kvällen när man är svintrött, har ännu mer ont och vet att man måste gå och lägga sig så är det mest så här. Känslan av att det är så här det ska vara i all oändlighet! Herregud så skönt det ska bli att få tillbaka sin kropp (ja, delvis då, tuttarna lär väl någon abonnera ett tag framöver...).

Fogarna i blygdbenet verkar ha löst upp sig helt för det är så jäkla obehagligt att gå nu. Det sticker och ilar och det gör ont att ta steg framåt när jag måste skifta min vikt på de enda två benen jag har (om en ändå hade en sex, sju stycken till). Likaså att lyfta bara ett av benen när jag ligger ner är inte speciellt najs. Något annat är också den här känslan av att Bullen liksom knölar ner sig bak i ryggen eller svanken eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns mest när jag sitter i soffan med fötterna på bordet i en något bakåtlutad position. Vet inte om den sparkar, vrider sig nedåt eller vad den gör men det är allt annat än skönt.

Alla dessa förberedande smärtor (försöker se på det så) försöker jag att öva mig igenom. Jag känner direkt hur jag blir spänd som en fiolsträng när det är så där obehagligt och trycker här och där. Då försöker jag att bara slappna av och tänka att det här inte är någonting alls mot nästa smärta. Så ska jag tänka varje värk sedan och förhoppningsvis överleva.

Nu ska jag först och främst överleva den här dagen tänker jag. Kanske en kopp kaffe kan hjälpa till?

(Ni andra som varit/är gravida och en aning begränsade pga smärtor och trötthet, vad gjorde/gör ni för att få tiden att gå?)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...