Lillfisan stod och tryckte mot husväggen. Kroppen skakade av rädsla.

Framför henne stod den största monsterkisse hon någonsin skådat med sina runda kattögon. 

Bamsen ruggade upp sig till största möjliga storlek men insåg ganska snabbt att det kanske inte behövdes.

Framför honom stod den sötaste lilla kattfröken han vilat sin annars så skeptiska blick på. 

Lillfisan blinkade ett par gånger som för att se om det verkligen var sanning. Stod där en maffig hankatt och stirrade på henne? Borde han inte morra eller åtminstone visa sina stora hörntänder för att införskaffa sig respekt?

Blinkade hon just? Flirtade? Jo nog var det en blinkning allt, tänkte Bamsen. Han smålog litegranna åt tanken men kom på sigsjälv och blev genast allvarlig. Stora stygga Bamsen ler inte åt småjäntor.

Hon ryggade bakåt när han, precis som hon trodde, visade sina maffiga gaddar.  Vad ville han, denna bjässe? Hon hade ingenting att ge.

Hon tittade först på Bamsen och sedan rätt ner i marken för att undvika det som hans blick skulle tala om för henne. Hon backade några steg så att halva kroppen hamnade bakom husknuten.

Hmm, vad är nu detta tänkte han? Vill hon att jag ska följa med bakom husknuten? Han bröstade upp sig för att visa sin manlighet och sina muskler. Ja vilken karl han var! 

Lillfisan stod nu blickstilla, tordes inte kliva varken framåt eller bakåt. Dessutom hade hon hamnat i en vattenpöl och nu frös hon om de små gräddvita tassarna. Hon beundrade hans storlek, tyckte att det var lite spännande trots den hotfulla stämningen. Sakta tog hon nu saken i egna händer, det får bära eller brista. Hon backade några steg så att hon kom bort från vattenpölen men höll blicken stadigt rakt framför sig, i monsterkattens ögon. Hon tappade balansen lite men rätade upp sig med en svansrörelse som inte liknade något annat.

Hon backar, tänkte Bamsen. Det måste ju betyda något. Han följde henne med den intensiva blicken och kikade runt husknuten där hon viftade till med svansen i en svepande rörelse. Det var något av det vackraste han sett. Vilken svansföring! Han morrade dovt och spetsade öronen för att fånga upp minsta lilla ljud från den mjuka varelsen mitt emot.

Lillfisan hade börjat mjukna upp när det plötsligt kom ett läte från monsterkatten. Ett dovt morrande som liksom darrade i luften. Detta var något nytt, något hon aldrig tidigare hört. Hon spetsade sina öron för att försöka tyda det ljud som kom långt nerifrån strupen hos sin motståndare. Hon förstod absolut ingenting. Hon ville inte verka oartig så hon klämde fram ett litet, tyst mjau. 

Bamsen såg i hennes ögon att tankarna snurrade runt därinne bakom den lilla pannan. Det han just sagt betydde egentligen ingenting. Det var mer som ett komplimangsmorr han och hans polare Nisse och Sievert hade kommit på en varm sommardag under en buske. Något som man bara gav bort till dem som verkligen förtjänade det. 

Han slutade att andas så fort han hörde den sköra, spröda rösten av en vacker kvinna. Han blundade och tänkte att han skulle komma ihåg denhär stunden för evigt. När han öppnade ögonen så fanns där bara tomhet.

Att bryta ögonkontakten var ett ont tecken. Han stängde sina stora ögon och knep igen dem till två långa streck. Det var nu hon hade sin chans. Sin alldeles egna chans att fly, bort från monstret som pratade ett språk hon inte kunde förstå. Bort från det som hon visste skulle urarta sig till ett gräl om huruvida reviret tillhörde ditten eller datten.

Så ljudlöst hon kunde smög hon med de längsta steg hon någonsin tagit bort till vinbärsbusken som stod precis bakom henne. När grenarna dolt hennes lilla kropp tillräckligt mycket satte hon fart bort mot friheten...

En dröm? Var allt en dröm, tänkte Bamsen efter det att han förstått att den sockervaddssöta tösen försvunnit. Ögonen hans blev fuktiga och hjärtat återtog sin normala rytm. Det som varit blev ingenting. Vad hade han gjort för fel? Han lunkade långsamt tillbaka till den plats han kommit från medans en tanke snurrade i hans huvud...

Allt är inte vad det ser ut att vara. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...