Tjugohundrasju.

Tröttheten är inte långt borta denhär söndagskvällen. Året börjar närma sig sitt slut och jag känner att det är dags för en summering... Om det nu finns något att summera, det känns som om dethär året har varit näst intill likadant som de andra 23 som jag redan genomlevt...

Just nu, i denna timma så har jag en liten vag nyårsångest. Den brukar infinna sig såhär års men jag tycker att den är något starkare iår. Jag känner att jag vill gömma mig under min säng och dyka upp någon gång efter att alla vaknat till liv efter nyårsruset på Tisdag.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan nyårsaftnar. De har en tendens att bli fruktansvärt krystade och långtråkiga. Det som från början målats upp som en dröm eller något hämtat direkt ur en saga visar sig bli något helt annat. Den goda maten som någon lagar bränns vid, någon dricker för mycket och börjar kräkas, alla paren blir osams för att sedan vid tolvslaget märkligt nog blir sams igen, vi singlar har inget annat i tankarna än dendär kyssen vid tolvslaget som inte blev av dethär året heller *suck, någon spiller ner ens nyinköpta dyra sidenklänning med skumpa, något snille får sina små frusna fingrar bortsprängda av de flotta nyårsraketerna som ändå ingen tittar på för att de är för fulla osv, osv....

Underligt nog så är det likadant varenda nyårsafton. Man bestämmer med vännerna att det ska bli middag och ditten och datten och alla ska klä sig så fint och ha med sig skumpa, bla bla bla bla. Ändå blir det aldrig så. Aldrig. Jag vet inte hur många nyårsaftnar jag och mina vänner försökt att få den "perfekta nyårsaftonen" utan att ens vara i närheten. Det har alltid slutat i katastrof.

Glorian runt mitt huvud försvinner dan före nyårsaftonen. Det är då jag tillåter mig att hata litegranna. Det är då jag tänker tillbaka på det som inte skedde dethär året heller. Det är då jag inser vilka misstag jag gjort och hur jag kunde ha gjort för att undvika dem.* Lätt att vara efterklok* Det är då som jag som allra allra mest hatar att vara singel. Visst, jag tycker inte om nyårsaftnar men en av de största drömmarna som jag faktiskt har är att få stå under de makalöst vackra fyrverkerierna vid strömsholmen och hålla hårt i någon som betyder mest av allt på hela jorden och känna dennes läppar mot mina. Jag blir lika avundsjuk på alla lyckliga par som står under den färgsprakande himmelen varenda djävla år. De senaste åren har jag därför börjat med en ny vana, att gå undan och ställa mig för migsjälv där jag inte kan se eller höra några lyckligt smackande par...

Om nyårsaftnar inte fanns så skulle jag vara mycket gladare denhär tidpunkten på året. Om nyårsaftnar inte fanns så skulle det innebära att man slapp tänka tillbaka på sitt, enligt sigsjälv, misslyckade år och slippa tänka framåt på det året som ska komma. Man skulle slippa det som kallas nyårslöften och man skulle slippa ångesten som det innebär att kliva in i ett nytt fräscht år. Det är alltid läskigt att ge sig in i något som man inte vet något om...

Hur har då dethär året varit? (Ni som följt mig på resan vet det mesta.)

Svaret på den frågan kan göras antingen väldigt väldigt lång eller en aning kortare. Jag väljer nog den kortare verisionen.

Dethär året har lärt mig ett och annat och gett mig ett och annat. Dethär året har också tagit saker ifrån mig och kanske gett till någon annan. Men framförallt så är jag fortfarande singel. Det är det som stör mig mest varje år. Att jag inte lyckades med den bedriften denhär gången heller.

Jag har lärt mig att drömmar inte tar en längre än vad man själv tar dem. Att mötas halvvägs är viktigt. Att ge och att ta är lika svårt. Att älska och att hata är lika lätt.

Självklart är jag också tacksam. Jag är tacksam över att jag lever och är frisk. Jag är tacksam över att jag har en förjäkla fin familj. Jag är tacksam över alla mina vänner, var och en av er ger mig något som jag själv inte äger. Tack alla! (Det går inte att skriva en nyårstext utan att bli något sentimental... Jag försökte men det föll....)

Under dethär året har jag mött flertalet nya människor. Vissa sitter fast på näthinnan och kommer aldrig att försvinna medans vissa bara besökte hjärnan en kort stund för att sedan försvinna in i glömskan... Tack för att jag fick springa förbi i era liv några sekunder!

Nu har jag nog tackat alla tror jag. Ingen nämd, ingen glömd som man så tragiskt brukar uttrycka sig när man egentligen inte har en aning om vilka som står en nära och inte.

Då har vi raskt tagit oss förbi alla möten och fram till migsjälv.

Dethär året har varit jobbigt på många sätt och vis men jag har klarat mig igenom det mesta.

Det jobbigaste var nog besöket hos barnmorskan som liksom rörde runt i min känslomässiga gryta. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under dethär halvåret i hela mitt liv tror jag.

Det förde naturligtvis med sig något gott också, precis som allting ont gör och jag tänker numera på migsjälv på ett annat sätt och försöker att äta så rätt och riktigt jag bara förmår. Visst var det svårt i början men nu tänker jag inte så mycket på det.

Faktum är det att ja inte har tränat sedan då jag blev sådär sjuk för en månad sedan och jag har fuskat en hel del nu i december med julmat å lussebröd å allt var det är men nu, nu såhär i efterhand så längtar jag tillbaka till mina tomatsåser och laxbitar med broccoli. Magen blir ju förfan alldeles pajj av för mycket fett å snusk!

En sak som jag är vääldans stolt över är att jag lyckats sluta med godiset och nu börjar jag även tröttna på chokladen faktiskt så jag hoppas att jag kan sluta med den åxå inom en snar framtid.

Madde kan om Madde vill! Det är det kommade årets slogan!

Rakt fram skall man gå och inte vända sig om. Man ska glömma det som varit och fokusera på nuet. Det är svårt och jag tror att det är en av läxorna jag ska ta med mig in i tjugohundraåtta. Jag måste lära mig att se framåt, inte gräva ner mig i gammalt groll som jag ändå inte kan göra något åt. Man blir nog lyckligare då.

Av allt att döma så är jag nog precis samma tokiga Maddlur som förra året vid denhär tidpunkten och tur är väl kanske det. Däremot har jag fått lite mer packning i min ryggsäck. Den blir tyngre och tyngre tills man inte orkar bära den längre. Det är då man flyger bort mot molnen lätt som en liten färgglad kollibri...

Skojjigheter har förekommit dethär året också. Skojjigheter och glada nyheter. Den bästa nyheten av dem alla var ändå när jag fick reda på att lilla räkan skulle komma till världen! Det är så fruktansvärt spännande och jag är så himla nyfiken på va det är för en liten filur som ska komma ut till oss om några månader. All lycka till F och T!!! Ni blir världens bästaste föräldrar!

Något annat jag kommer minnas med ett stort leende var mitt besök på fotoklubben!! Herrejistanes vilken samling människor! Tyvär så har jag inte satt min fot där sedan dess men fotograferat, det har jag gjort. Ni kan se årets fotoskörd på bilddagboken. Länk finns till höger nånstans....

Jahapp, vi närmar oss slutet på denhär resan. Det har gått fort när man tänker tillbaka. Tiden har rent ut sagt sprungit förbi en. Ibland blir man irriterad för att den går en hack i häl men jag tror att det är bra för då blir man påminnd om att man lever nu och inte sedan. För det är viktigt gott folk!

Utan denhär bloggen så vet jag inte vad jag skulle göra. Här slänger jag ur mig allt som stör och berör mig. Här andas jag och släpper ut giftiga tankar och besvärnade åsikter. Här berättar jag om migsjälv och mitt liv högt och ljudligt för vem som helst. Här är jag jag.

Nu är det slut. Året. Tack också till alla ni som orkar läsa här titt som tätt och för alla jättefina kommentarer som ni besvärar er med att plita ner. Orden betyder en massa för mig och ni får mer än gärna fortsätta att besöka denhär sidan och klämma ur er några ord på vägen. Respons betyder en hel del...

Ha en bra nyårsafton alla ni som har tänkt fira. Själv gömmer jag mig under en filt och ser året passera i revy.... Vi ses nästa år!!! Puss och kram!!

 

Tuffs...

2 januari 2008 19:17

Snyggt skrivet :)

 

Missbatman

3 januari 2008 04:37

Så många gånger jag har önskat att jag var lika stark som du att sluta äta dom där chokladbitarna och verkligen komma till det där gymmet. Jag är så nedrans avensjuk på dig. Du ska verkligen vara stolt! Jag skulle skina som en sol! :) En sak till, jag älskar allt du skriver! :)

http://missbatman.bloggagratis.se

 

Zandras mamma

3 januari 2008 15:59

Hoppas ditt 2008 blir fint....kram från Zandras mamma Mia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...