Kent har på något sätt blivit ännu viktigare för mig sedan jag flyttade ifrån Eskilstuna. Jag lyssnar inte på de gamla låtarna så ofta men just den här nya skivan kändes enormt viktig. Just precis nu. Kanske är det för att jag till den här skivan kommer att samla andra minnen från en annan stad? Kanske för att den påminner om min gamla hemstad och lugnar ner mina söndergnagda nerver? Kanske beror det på att hemma kan vara lite var som helst bara man har de rätta takterna i blodet?

Jag vet faktiskt inte exakt men det känns som att komma hem när man hör de välbekanta tonerna och Jockes säregna, lagom gnälliga röst. Det är som att minnas en gammal bortglömd vaggsång som ens föräldrar sjungit på när man var liten, varje gång. Varje skiva. Varje låt.

Jag vill så gärna skriva om alla låtarna men jag måste andas in dem först, lära mig orden och tonerna. Stänga in mig i mörkret och lyssna sönder öronen, det har de ändå längtat efter... Det finns så mycket vackert, det har jag redan hört och läst. Jo, det ska smaka förbannat gott med den här skivan.

"Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus

nu när kärleken blev trött och blind

Kan man få alla de här bitarna på plats till slut

när det enda som är säkert är att

Jag ser dig

Jag ser dig

Jag kan se dig"