Jag kände hur hungern började riva lite i mig och kom på att det var några timmar sedan jag stoppade något i magen. Sagt och gjort så plockade jag fram alla de godaste grönsaker och rotfrukter som huset hade att erbjuda. Kastade nyss in en stor plåt i ugnen och det ser redan gott ut.

När jag gör iordning grönsaker så här eller klyftpotatis så gör jag alltid extra mycket, då har man liksom flera dagars lunch eller middag säkrad. Allt man behöver göra då är att fixa ihop någon kyckling eller en skinkbit och nån fräsch sås så har man en hel måltid. Kanoners!

Jag har ju då alltså skalat, hackat/skurit rödbeta, morot och blomkål. Jag brukar lägga dem i raddor så här och krydda varje grönsak med olika saker så att de smakar olika. På rödbetorna har jag bara flingsalt, på morötterna ligger det persilja och blomkålen är saltad och kryddad med vitlökspulver.

Nåt som är bra att ha hemma tycker jag är sådana här frysta örter. De kan man ha i vad som helst och piggar upp även den tröttaste maträtt eller cremefraicheburk.

Eftersom korvbullen jobbar kväll hela veckan så får jag ju ordna maten själv och då är det praktiskt att göra mycket på en gång så man slipper laga mat när det känns trist. Annars är det ju liksom risk för att det blir fil eller yoghurt och macka till middag och det e ju kanske inte så bra alla dagar.

Var på ett möte på Arbetsförmedlingen idag igen. Precis som alla andra gånger så får det mig att fundera. Det får mig att tappa hoppet och att bli lite, lite argare än vad jag var innan jag gick dit. Anledningen till att jag skulle dit var för att, i grupp, träffa min nya handledare (Som för övrigt aldrig ens presenterade sig vid namn.). Vi satt runt ett bord och syftet med mötet är fortfarande oklart. Jag trodde att denna nya handledare hade någon extraordinär information att dela med sig av eller göra en presentation av sig själv, vem han var, varför han arbetade där osv... Icke!

Istället satt vi där som sju frågetecken och stirrade rakt fram. Där var också en person som tagit ett eget initiativ och startat en "Jobbkompisgrupp" där arbetssökande kan träffas och utöka sitt som de så fint säger på AF "nätverk" och diskutera olika saker. Efter att denna kvinna gjort sin presentation tog det rent ut sagt hus i helvete på vårt lilla möte. Som det brukar göra när man träffas i grupp så finns det människor som hörs, tar för sig och syns (Jag är ofta en av dem numera.) och människor som inte gör det. Den här mannen som nu tog till orda var en av de förstnämda och han började med att säga att det var rent ut sagt beklagligt att arbetssökande själva måste starta grupper och försöka förmedla jobb sinsemellan när det i själva verket är just Arbetsförmedlingens jobb. Jag kan hålla med om detta, det är faktiskt inte  vårt jobb att sköta AF:s jobb. Samtidigt är det säkert jättebra att arbetssökande träffas då och då för att liksom inte förlora hoppet och inse att fler sitter i samma sits. Mannen som tyckte att detta var beklagligt höll låda under hela mötet och vi andra fick flika in då och då men kontentan av det hela var att de flesta av oss, som vanligt, är sjukt missnöjda med Arbetsförmedlingen och det arbete de utför (Vad det nu är?). Den stackars arbetsförmedlaren som ingen visste namnet på eftersom han inte presenterade sig, blev röd i ansiktet och var gång på gång tvungen att försvara sig och sin arbetsplats mot våra mothugg. Det var nog bara en person som gav honom någon slags rosning som han gladeligen tog emot.När vi väl skulle gå så skulle han pricka av alla som deltagit i någon lista. Där fanns jag så klart inte med... Återigen så är det något i kommunikationsdelen som inte funkar på AF. Tur att vi hade upprop annars hade jag blivit avanmäld från A-kassan.

Vad vi kom fram till och vad mötet gav? Nja, ingenting, mest hopplöshet faktiskt. När till och med arbetsförmedlaren håller med om det vi säger och påtalar att arbetsmarknaden just nu är rent ut sagt krass och att den ekonomi som just nu råder inte direkt hjälper oss arbetslösa så känns det faktiskt inte alls roligt. Jag var mer hoppfull innan jag gick på mötet. Bland mig satt nämligen äldre män som varit bankdirektörer, haft egna företag och jobbat med stora och viktiga saker. Nu satt de på AF och var arga och ledsna precis som jag. Vart är världen på väg? Nu ska ju de vara glada på ett sätt, de har nämligen redan gått igenom det som jag nu sitter och väntar på, familj, husköp, bilinskaffning, semestrar osv... Jag sitter fast, det gör inte dem. De hade inga barn att försörja, de hade liksom allt på det torra redan förutom den ekonomiska biten just nu. Jag tror däremot att de redan har hus, en del pengar på banken osv som de kunnat fixa under alla år som de arbetat. Jag har ingenting. Jag har en underbar man och familjer och utan dem skulle jag nog inte finnas men nu står jag på en punkt i livet där jag faktiskt vill skaffa barn, ett litet hus och kunna sätta ner foten och bestämma mig för att här, här ska jag stanna. (Ja, jag ska ju stanna här men ni fattar va? Det här med att slå sig till ro...) Nu blir det inga barn trots att min kropp, hjärtat och hjärnan så gärna vill. Jag har ju ingen ekonomi. Utan ekonomi kan man inte försörja sin avkomma hur gärna man än vill. Visst skulle vi klara det, det tvekar jag inte en sekund på (Se bara på våra egna föräldrar som startade upp sina familjer utan några miljoner på fickan, det gick fint!), vi har så vi klarar oss men arbetslösheten är ju fortfarande konstant närvarande. Det är en stress, en stor stress! Jag blir stressad av allt just nu känns det som för jag kan inte påverka något. Jag vill så himla mycket men jag kommer ingenstans. Sitter fast med ena foten i arbetslivet och den andra i privatlivet. Kan de två liven kanske bli ett någon gång? Åren går...

Ååå vad jag avundas er andra som redan klarat av den här biten. Det är svårt. När är egentligen den rätta tiden för allting? Finns det ens en sådan? Tänk att det är så här under hela livet, att man hela tiden önskar att man klarat av vissa saker. När man var barn ville man vara stor och när man var stor och höll på med körkortet så ville man bara att det skulle vara över så att man kunde bli 18 och gå på krogen. Nu är man nöjd över att slippa gå på krogen, istället önskar man sig barn och hus samtidigt som man önskar att den tiden redan vore förbi och att livet då kanske blir lite, lite enklare... Men vad vill vi egentligen med det här beteendet? Det enda det leder till är ju döden och dit vill ju nästan ingen. Det är bara så svårt att leva i nuet och inte tänka vare sig bakåt eller framåt. Det måste vara en av förbannelserna som hör till att vara människa.