Nyvaken trött Maddlur önskar god morgon!

Alltså, är det här någon slags förberedelse inför det som komma skall? Min sömn är ungefär halverad.

För några veckor sedan kunde jag utan problem sova ett par timmar mitt på dagen och ändå sova som en prinsessa hela natten. Just nu sover jag inte mer än ca 5 timmar per natt. Jag försöker undvika dagslurer just för att jag tänker att jag kanske får sova lite längre på morgonen då. Verkar inte fungera...

Lägger mig runt 12- eller 1 tiden (Måste se fotbollsmatch och vänta tills det är någorlunda svalt i lägenheten) men vaknar igen oftast runt sex. Ja då vaknar jag antingen av Bullens cirkuskonster eller nån slags värmebölja som skäljer över mig. Svettas som en tok och lägenheten känns som en bastu vilket väder det än är.

Nyss så liksom for jag upp ur sängen och kastade av mig täcket (som jag iofs aldrig har på mig utan mest bara kramar om). Tycker inte att det finns nån luft att andas trots att fönstret är öppet och vädret är mulet. Upp, iväg och ut i vardagsrummet för att öppna balkongdörren... Aaaaaaaaahh! Frisk luft!

Sedan ligger jag här på soffan några timmar i draget från balkongen. Har jag tur så lyckas jag somna om en liten stund. Oftast gör jag det inte. Spelar ingen roll om jag är jättetrött och ögonlocken hänger, det är som om kroppen inte vill stänga ner och vila... Och så en sparkande kanelbulle på det. Det är väl bara att inse att den där lilla människan redan besitter någon slags makt över mig, den drar i spakarna och jag hänger med så gott det går. Det är alltså inte jag som bestämmer längre.

Bullen, mitt liv är ditt! (Men snälla förvalta det väl och låt mamma sova lite ibland.)

När jag vaknade 04.50 i morse och inte kunde somna om så gick jag helt enkelt upp. Öppnade dörren in till köket och då låg solen på så att varenda liten dammsmula syntes. Herregud, tänkte jag, när städade vi senast?

Man märker ju en tydlig skillnad på ens hem när det är exempelvis höst mot nu, den här obarmhärtiga värmen. Man orkar helt enkelt inte städa! När vi rev ut klädkammaren och satte in garderoberna var ju dammsugaren ständigt i gång men nu kanske man drar snabeldraken nån gång i veckan bara eller två. Och jag som hatar smuts, damm och smulor under fötterna!

Så när J for iväg till riskutbildningen satte jag i gång här hemma. Lugnt och metodiskt. Nu är det näst intill dammfritt här hemma. Har torkat av dörrar och dörrkarmar (satt visst damm där), skurat ur den till synes igenkalkade diskbänken, torkat av köksluckorna, dammsugit, dammtorkat, satt på en maskin tvätt och diskmaskinen samt bäddat rent och hängt upp nya handdukar överallt. Phu! Nu sitter jag nedsjunken i soffan. Bullen kickar där inne och det gör mig glad.

Förresten kliver vi in i vecka 30 nu. Häftigt! Det firade J och jag med att gå ner på Åhlens och köpa små små minibyxor på rean. Det är otroligt dåligt med könsneutrala spädbarnsplagg tycker jag! Speciellt på H&M. Det mesta är blått eller grönt med bilar på eller någon form av rosa med blommor eller duttiduttkrumelurer på. Vad hände med färgen gul? Lila? Rött? Neutrala mönster? Inga mönster eller tryck?

Eftersom vi inte vill veta könet på bullen så vill jag gärna köpa sånt som både kille eller tjej kan ha på sig. Åhlens var bäst hittills på den saken och vi köpte sex par små byxor. Bodys har vi redan några (vita då givetvis för det finns inga andra könsneutrala färger verkar det som). Problmet nu är ju också att det mesta som finns att köpa nu är just sommarkläder. Det blir ju lite kallt i Oktober... Men nu har vi i alla fall lite att börja med. Det är så himmelens rart att titta på de där små plaggen och tänka att det snart är dags att använda dem.

Vi har börjat fräscha upp vaggan också. Den är i detta nu färdigslipad och avtorkad, nu ska den bara tvättas av en gång och sedan vitlaseras (stavas?). Å så måste vi fixa en ny madrass och sängkläder förstås. Sedan är den färdig! Jag tror att det är viktigt att göra sånt här, förbereda och boa in sig. För det är inte verkligt, den här tanken att vårt barn snart är här, förrän man börjar ta i de här mer praktiska bitarna. Det gör att hjärnan ställer in sig på ett annat sätt. Det blir ganska tydligt när man handgripligen får pyssla med barnets saker. Terapeutiskt på något sätt. Både för mig och för J.

Nu ska jag nog slänga ihop en plåt med kärleksmums (dubbel sats glasyr givetvis!).

Vi brukar ju lite skämtsamt kalla vårt avlånga land för landet lagom men jag måste säga att när det kommer till den här väderbiten så finns det inget som heter lagom.

Antingen så är det kallt eller så blir det alldeles för varmt. Inget mitt emellan här alltså... Jag tillhör också den här gruppen av människor som alltid är av det varmare slaget. Fryser sällan och har svårt att sova om det inte är kallt i sovrummet.

I går kastade jag mig i svärföräldrarnas pool. Det är en lyx. Det var så oehört gött att sänka ner sin varma runda kropp i det svala vattnet. Nästan en befrielse!

I dag höll jag på att få en chock när jag öppnade balkongdörren. Det är som att befinna sig på cypern. Så otroligt varmt. Jag tycker inte om den här överdrivna hettan kombinerat med den här luften. Får nästan panik för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det känns tungt att andas och svetten rinner. Nej nu är det banne mig för varmt för en gravid kvinna! Måste säga att jag i år faktiskt föredrar det något svalare klimatet.

Det blir således en tur till stranden idag. Måste i sjön!!

06.37 och jag har snart varit vaken i en och en halv timme. Jag är trött men har så ont i höfterna och bak i svanken att jag inte vet vilken sida jag ska ligga på.

Jag ligger oftast på höger sida, det är mest bekvämt. Ligger jag på vänster sida så sparkar alltid Bullen som en galning rätt ner i madrassen och då går det ju inte att sova och sova på rygg fungerar inte heller, känns som om lungorna inte får plats.

När jag sovit i denna samma position flera timmar i sträck så vaknar jag nästan alltid av att höften gör så väldigt ont. Det går ner i låret, på utsidan, och vänder jag mig på andra sidan så känns det likadant. Det knakar och knäpper i benknotorna så fort jag rör mig. Aldrig varit med om något liknande men det är väl så det blir när man luckras upp här och där...

Så nu ligger jag alltså här ute i vardagsrummet, på soffan med kuddar under ben och knän å armar å nacke. Ögonen är som knappnålshuvuden och jag har tagit nässpray (sån man får ta) för inte nog med höfterna, jag är allergisk också. Nästäppan gör att det blir än mer jobbigt att andas. Tittade på pollenrapporten igår eftersom jag var så snuvig och det var höga halter av gräspollen i princip hela landet. Sköj!

Fille håller mig i alla fall sällskap, han rumstrerar om i sin pool och kliver ur och i. Som om han också letar efter en bekväm position så att han kan slumra en stund till. Gärna med huvudet och ena tassen på poolkanten...

Nä man kanske skulle knöla runt sig i soffan bland alla kuddar och blunda en stund till. Får helt enkelt se om det blir någon mer sömn denna söndagmorgon...

Bjussar på morgonens missnöjda potatisnäsefejs!

Jag vill verkligen inte alls klaga nu när solen äntligen visar sig men det är väldigt varmt idag. Jag orkar mest bara sitta still och sukta efter mjukglass. Okej, jag har städat lite och hängt tvätt men mest varit stilla. Läst i boken "Att möta förlossningssmärtan" och inser att jag nog tänkt helt rätt och riktigt. Frågan är bara om jag lyckas med att slappna av när det väl gäller. Vi får se...

Ordningen är i det närmaste återställd här hemma efter garderobsflyttningen. Det blev väldigt bra men nu har jag så mycket plats över att det ser ut som om jag inte äger några kläder. Visserligen består min garderob just nu enbart av sådant jag faktiskt får på mig. Det andra ligger i en kartong på vinden. Tänker mig att jag säkert kommer att fylla på med lite nytt sedan när Bullen är ute.

Apropå att komma i saker, magen växer för varje dag men jag känner mig inte så begränsad av den som jag trodde att jag skulle göra. Däremot känner jag mig mer begränsad av de smärtor som uppstår här och där när jag gått, rört mig mycket utan att vila eller helt enkelt suttit still i samma position för länge. Mest känns det bak i svanken typ och mellan benen. Som om musklerna liksom får kramp, att det drar lite eller hur jag ska säga. Kan kännas på insidan av låren också och det gör ont i fogarna (antar jag) att speciellt lyfta upp höger ben typ när man ska ta på sig på underkroppen. Får nu mera stå och hålla i mig med vänster hand och luta lite åt det hållet samtidigt som jag liksom får "fiska" med byxorna och försöka få i foten i ena byxbenet utan att dra upp det så högt att det gör ont. Ja man får komma på olika avlastningstekniker allt eftersom. Man blir ganska påhittig minsann!

Vi har precis gått in i v29 nu förresten. Snart är det bara tio små veckor kvar. Hujedamej! Och ja, så här ser dagsformen ut...

Vi bor i Enköping, en väldigt rar och mysig liten stad. Jag trivs väldigt bra här men nu när jag är gravid kan jag kanske känna att det hade varit skönt att bo i en stad där det fanns ett större sjukhus med förlossningsvård, kunniga läkare och en barnmorskemottagning som har tillräckliga resurser under sommaren för att ha öppet som vanligt. Nu är det dock inte så.

Här finns knappt några resurser alls. Barnmorskemottagningen är underbemannad nu under sommaren. Vi blir alltså inte erbjudna några föräldrakurser eller andningskurser. Nej vi som skall föda i början av hösten får liksom klara oss själva. Det har jag tänkt mycket på och försökt att inte stressa upp mig över. Jag kan inte göra något åt varken det eller den kommande förlossningen. Det blir ju som det blir tänker jag. Känner en viss trygghet i att detta är något som jag aldrig upplevt förut. Hur kan jag vara rädd och orolig för något jag aldrig varit med om? Jag vet ju vissa fakta. Det gör ont och barnet ska komma ut ur min kropp. Jag kommer inte att dö. Det är ungefär det...

Men jag känner att jag gärna vill ha tillgång till olika redskap för att klara av de stunder som blir jobbiga och svåra. Det kan inte min barnmorskemottagning hjälpa mig med så då får jag ta tag i det själv. Jag har botaniserat på Bokus och Adlibris. Beställde hem fyra böcker men fick bara tre av dem, den jag helst av allt ville läsa (Att föda med mindfulness) var slut överallt. Blev lite ledsen över det för jag tänker mig att jag måste ha ett lugnt sinne. Inte jaga upp mig, bli rädd för smärtan eller fokusera på fel saker. Jag vill helst av allt bara känna ett lugn och se värkarna som lyktstolpar längs en väldigt lång motorväg. Det ska jag visualisera mig, tänker jag. Och barnvagnen, den fint bäddade vaggan och de små små kläderna som ligger och väntar.

Är livrädd för att tappa kontrollen och bli tokig och arg. Det känns som att det bara skulle göra situationen värre. Jag vill koncentrera mig på andning och avslappning. Vill förlita mig på att min kropp vet vad den ska göra och att jag egentligen bara behöver följa med på färden. Stå ut. Jag är kraftens redskap och det är inte en omöjlighet. Jag är inte den första att föda barn.

Måste försöka lägga oron åt sidan och vara i nuet då. För visst finns det saker jag oroar mig för. Att bebisen ska drabbas av syrebrist eller något annat livshotande. Att jag ska behöva få en kateter (kan inte mä tanken av att ha en slang i urinröret). Att moderkakan ska fastna och de ska behöva dra ut den (får panik av den tanken, att nån ska dra ut något som sitter fast inuti mig), huvva! Sånt går jag och tänker på... Själva värkarbetet är egentligen det jag oroar mig för minst. Finns så mycket annat läskigt jag eller bebis kan råka ut för. Men det tänker jag inte fokusera på. Bara ha i medvetandet, det kan ju alltid hända oförutsedda saker.

Jag ska läsa de här böckerna och se vad de ger mig. Kanske finns det något där i som kan hjälpa mig då. Olika redskap, tekniker som jag kan prova om det ena eller andra inte fungerar. Tror att jag ska ta mig en tur ner till biblioteket någon dag också. Där kanske det finns fler bra böcker? Kanske finns något för mannen att läsa också, ur ett mansperspektiv? Kan ju inte vara lätt att vara den som sitter bredvid heller tänker jag, kanske är det nästan värre? Maktlösheten och känslan av att inte kunna göra någonting. Nä, jag är nog hellre den födande kvinnan faktiskt, hur ont det än gör.

Jag ser fram emot den där dagen med skräckblandad förtjusning!

Igår var vi på barnmorskebesök igen. Allt gick fint. Jag är dock alltid nervös inför det där hjärtljudsmomentet, tänk om det är helt tyst där inne? Tänk om... Det spelar ingen roll att jag tidigare på morgonen känt små fossingar kicka runt där inne. Sedan det där missfallet så vet jag att vad som helst kan hända precis när som helst. Men det lät bra, fina hjärtljud och när man väl får höra dem så är det den mest ljuvliga musik man någonsin hört. Det där taktfasta bankandet, så klart, tydligt och starkt.

Det går framåt med full hastighet både i magen (Jag ligger så klart något över kurvan.) och här hemma. Den senaste veckan har vi börjat projekt vi-ska-få-barn-och-den-ska-bo-någonstans. Vi har rensat ut i princip allt förutom vår säng i sovrummet och beställt garderober och nattygsbord som ska komma i eftermiddag. Vi har rensat på vinden, kastat skräp på tippen och flyttat om datorer mm mm. Jag har varit helt slut om kvällarna. Sovit som en stock. Men så roligt det är samtidigt. Vi är igång och boar, skapar ett litet rum till vår bebis där i den gamla klädkammaren. Det blir så tydligt nu att någon ska flytta in där om några månader.

Vaggan är ihopmonterad också, nu ska den bara vitbetsas och bäddas. Jag har tittat runt på bäddmaterial, en ny madrass måste inköpas och sängkläder. Det finns så mycket fint! Beslutsångest har jag inför vad som skall inhandlas till vaggan. Där får bullen inte plats längre än kanske tre månader så det känns onödigt att lägga jättemycket pengar på sånt som inte passar i spjälsängen sedan när vi flyttar över till den. Dessutom vill jag ha någorlunda könsneutrala sängkläder eftersom vi faktiskt inte vet vad det blir. Hemtex hade så fina vita med grå prins- eller prinsesskronor på. Mycket frestad!

Vi måste börja köpa hem lite saker snart känner jag. Tittade på appen i morse, i dag återstår ynka 30% av graviditeten. Det är ju ingenting! Bara slutspurten kvar nu. Det är så sjukt spännande!

Snart är vi tre.