Idag skulle jag hämta ut ett paket på Coop. Jag tog en nummerlapp och ställde mig så att jag och vagnen inte var i vägen för någon. Det står en man snett bakom mig som också tagit en nummerlapp. Jag tänker inte mer på det utan tittar på turnummertavlan för att se när det blir min tur. I ögonvrån ser jag efter en stund hur mannen liksom närmar sig. Han sträcker på halsen och kikar åt mitt håll, tittar på vagnen. Han går närmare ändå och då vänder jag på huvudet, vill han något? Han tittar bara på vagnen och snirklar sig liksom nära och när han ser att jag tittar på honom så säger han "Jag ska bara titta" och så lutar han fram huvudet för att kika ner på min son (har suffletten uppe). När han tittat går han en bit bort utan att säga något mer.

Hela den här grejen kändes väldigt obehaglig på något sätt. Vem var han att stirra ner i min vagn på min son utan att ens starta ett samtal eller liksom bjuda in sig själv och fråga. Jag hatr inget emot människor som vill kika om de uppfattas som trevliga och intresserade av vem det är som ligger där i. Det har hänt några gånger att okända plirat på vagnen, lett och frågat hur gammalt barnet är och om det är en kille eller tjej. Sedan har de liksom på håll bara tittat så där som man gör på bebisar och önskat lycka till. Den här mannen var inte alls så. Han var obehaglig.

Vem gör ens så? Man går bara inte och stoppar ner näsan i valfri vagn hur nyfiken man än är. Så är det bara. Och har man dessutom sufletten uppe så tycker i alla fall jag att det indikerar att barnet vill ha lugn och ro och förmodligen sover.

När han gått började jag fundera på hans avsikter. Vad ville han egentligen? Tänk om han var en kidnappare, en mördare (här började fantasin att flöda)... Troligtvis inte men jag är mamma nu och jag har instinkter. Jag skyddar mitt barn med allt jag har. Han hade kunnat ligga risigt till om jag hade varit på dåligt humör. Nu höll jag bara ett hårt grepp om vagnen redo att fly om det skulle bli obehagligt.

Mycket märkligt!

Det gick väldigt bra att åka tåget till Eskilstuna. Man får se till så att tågen/vagnarna är handikappanpassade hela vägen för då är det bara att rulla på. Jättesmidigt!

Olle skötte sig exemplariskt och sov hela vägen dit och hela vägen hem. Inte ett knyst. Jag hade preppat honom med en massa mat innan resorna. Allt går att lösa med lite mjölk! Trist bara att jag fick stå hela vägen dit. Jag blev hänvisad till vagnen längst bak o tågsetet när jag åkte från Västerås. Där var det handikappanpassat med rullstolslift. Jag ställde mig där och tryckte på "hissknappen" men inget hände. Jag tryckte och tryckte och bredvid mig stod en konduktör. En något äldre kvinna med visselpipa och nyckelknippa. Hon såg inte så väldigt munter ut och när jag tryckt på knapparna några gånger säger hon helt sonika att "den där är nog trasig". Sedan vänder hon om och går iväg. Hon erbjuder sig inte ens att hjälpa mig upp för trappan. Jaha, då får vi väl stå här då, hojtar jag efter henne när tåget börjar rulla. Konduktörskan gick förbi flera gånger och tittade då demonstrativt bort så vi fick stå där vi stod. Alltid så himla trevligt med serviceinriktad personal! Hon hade behövt gå en charmkurs.

Hemma i tuna hängde vi mest med familjen men vi besökte även min mormor. Det är så härligt att de får umgås. Det är så roligt att se dem ihop och mormor blir så himla glad när vi kommer. Ibland önskar jag att Enköping låg en aning närmre Eskilstuna så att man kunde hälsa på familj och vänner lite oftare. Det går så länge mellan gångerna och Olle hinner växa så mycket bara på nån vecka. Mormor är lite orolig för hon tror inte att Olle kommer att komma ihåg vem hon är eftersom de ses så sällan. Men jag ska se till att han vet vilka alla är, får framkalla lite foton och prata mycket om alla i Eskilstuna. Och så ska jag försöka att åka hem så ofta det går och när jag har råd.

Jag tog den här bilden på dem och jag tycker så mycket om den. Så fina de är! Ska nog framkalla den och ge ett ex till mormor.