Direktlänk till inlägg 3 augusti 2007
Jag kände på impulsen, den slog så starkt.
Hur kunde du veta?
Det var du som blev bödeln när du skrämde livet ur döden.
Händerna som kramar så hårt blir kalla och rädslan lockar fram pärlor av glas vid din tinning.
Skulle jag har gjort detsamma för dig utan att tveka?
Utan tvekan.
Månskäran skär sig igenom de vassa trädtopparna där utanför.
Andningen så lätt, din bröstkorg så tom.
Jag slickar dina sår om du gömmer mina spår.
Tjänster och gentjänster.
Så starkt du klamrade dig fast vid ingenting.
Jag beundrade ditt mod.
Slutet kom för oss båda, den tid då allting var över.
Dina slutna ögon, din slappa hand, ditt bleka bröst.
Aldrig har det varit så tyst.
Aldrig hade jag känt mig såhär, så stark.
Jag vet nu, jag vet vart jag var på väg.
Jag vet var du väntar på mig.
Därborta finns ingen rädsla och inget hat.
Ångesten är din bästa vän och mörkret är ljusare än någonsin.
Där borta.... där borta...
Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 | |||||
6 |
7 |
8 | 9 | 10 |
11 |
12 | |||
13 | 14 |
15 | 16 |
17 | 18 |
19 |
|||
20 | 21 | 22 |
23 |
24 | 25 |
26 | |||
27 |
28 |
29 |
30 | 31 |
|||||
|