Nagellacket är avskavt nu igen... Fult.

Borde måla nytt men då får jag ju göra om det igen om nån dag.

Kan ingen komma på ett universallack? Något som faktiskt sitter där det ska i mer än en dag. 

*suck*

Maddlur är trött idag.

Är det åldern? :P

Nej det måste vara den dåliga sömnen. Somnar tidigt på morgonen runt halv fyra och vaknar på förmiddagen runt halv elva.

Fille (Sköldpaddan) har bankat skiten ur hans keramikbadkar halva morgonen, något irriterande. Skal mot keramik låter ganska mycket har jag kommit fram till. Tokpadda!

Det är väl snart dax å kliva in i duschen kan ja tro, ska iväg å fika med Anna klockan två. Det var längesedan.

Detta är nog det tråkigaste inlägget jag någonsin skrivit. Det bjuder jag på och ger ett löfte om att återkomma med något mer innehållsrikt nästa gång. 

Dagens låt:  Laakso - Long beach

Justja, jag glömde.

En god vän till mig kom med ett förslag som lät näst intill oemotståndligt.

Tack Claes för tipset, ska följa det så gott ja kan!!!

Nattens musiktips blir därför : Silverchair - The greatest view

Jag såg dig inte när du smög upp bakom mig.

Du flåsade mig i nacken med din vidriga andedräkt.

Du lade dina spinkiga armar runtom min midja och höll hårt med dina långa vassa fingrar. Du skulle aldrig låta mig gå.

Jag hatade dig då, tills du böjde dig ner och viskade i mitt öra att allt skulle bli bra. 

Först då kände jag att det kom värme även från din kropp. Du var inte kall, du var inte död. Du var inte alls så som jag förväntat mig att du skulle vara.

Du stod sådär en evighet, ja det kändes så. Till sist vande jag mig. Du luktade knappt, ditt grepp kändes stadigt och tryggt, dina flåsande andetag som snuddade vid nackhåren värmde i kylan.

Din beniga kropp skavde mot min mjuka men det gjorde ingenting. Du var där och du hade stannat. Det betydde allt.

Tillslut släppte du taget och jag vände mig om. Jag blundade. Jag var rädd för att se vem du var, hur du var och på vilket sätt du såg ut.

Du tog mina händer i dina, som förstod du min rädsla, förde dem upp emot din hals och lämnade dem där.

Det var nu upp till mig att våga.

Tre andetag tog det att fånga modet, det som finns inom oss alla men som så få av oss hittar.

Händerna som jag hållit så stilla började att känna sig fram. Din hals kändes len och rynkig, som på en gammal människa. Hakan var spetsig, nästan kvinnlig och läpparna smala, utan några konturer. Din hud var fuktig men det skrämde mig inte, jag kände ett leende där under mina kalla handflator. Ett leende fullt av värme och välbehag. Du viskade till mig att det var längesedan någon kännt så varsamt på ditt skal som nu. 

Mina händer kupade sig runt dina utstickande kindben, hade du alltid varit såhär? Kraftlös? Fingrarna letade sig sedan till det allra känsligaste, ögonen. Du blundade och jag kände att det ena var större än det andra, du märkte det...

Porslin, sade du då med en sträv röst, aningen bitter.

Längst upp på huvudet där vi andra har hår växte något som kändes som fårull. Lite strävt, tjockt och tovigt. Jag drog lite i det för att se om det satt fast, det gjorde det. 

När min bild av dig var någorlunda klar öppnade jag mina ögon så sakta jag förmådde. Jag var livrädd.

Där stod du, framför mig, så tydlig, så ensam och så levande.

Det lyste om dig, ett gyllene sken.

Jag fäste min blick i din, i det ögat som fortfarande levde och hade hälsan och där såg jag något som jag aldrig sett förut, hos någon. Där inuti irisen och den svarta linsen fanns liv, där fanns glöd och passion och där fanns känslor.

Du var det vackraste jag någonsin skådat. 

Ditt skal var skadat, utmärglat och uppgivet men din insida var mer levande än någon annans.

Jag avundades dig.