Jag såg dig inte när du smög upp bakom mig.

Du flåsade mig i nacken med din vidriga andedräkt.

Du lade dina spinkiga armar runtom min midja och höll hårt med dina långa vassa fingrar. Du skulle aldrig låta mig gå.

Jag hatade dig då, tills du böjde dig ner och viskade i mitt öra att allt skulle bli bra. 

Först då kände jag att det kom värme även från din kropp. Du var inte kall, du var inte död. Du var inte alls så som jag förväntat mig att du skulle vara.

Du stod sådär en evighet, ja det kändes så. Till sist vande jag mig. Du luktade knappt, ditt grepp kändes stadigt och tryggt, dina flåsande andetag som snuddade vid nackhåren värmde i kylan.

Din beniga kropp skavde mot min mjuka men det gjorde ingenting. Du var där och du hade stannat. Det betydde allt.

Tillslut släppte du taget och jag vände mig om. Jag blundade. Jag var rädd för att se vem du var, hur du var och på vilket sätt du såg ut.

Du tog mina händer i dina, som förstod du min rädsla, förde dem upp emot din hals och lämnade dem där.

Det var nu upp till mig att våga.

Tre andetag tog det att fånga modet, det som finns inom oss alla men som så få av oss hittar.

Händerna som jag hållit så stilla började att känna sig fram. Din hals kändes len och rynkig, som på en gammal människa. Hakan var spetsig, nästan kvinnlig och läpparna smala, utan några konturer. Din hud var fuktig men det skrämde mig inte, jag kände ett leende där under mina kalla handflator. Ett leende fullt av värme och välbehag. Du viskade till mig att det var längesedan någon kännt så varsamt på ditt skal som nu. 

Mina händer kupade sig runt dina utstickande kindben, hade du alltid varit såhär? Kraftlös? Fingrarna letade sig sedan till det allra känsligaste, ögonen. Du blundade och jag kände att det ena var större än det andra, du märkte det...

Porslin, sade du då med en sträv röst, aningen bitter.

Längst upp på huvudet där vi andra har hår växte något som kändes som fårull. Lite strävt, tjockt och tovigt. Jag drog lite i det för att se om det satt fast, det gjorde det. 

När min bild av dig var någorlunda klar öppnade jag mina ögon så sakta jag förmådde. Jag var livrädd.

Där stod du, framför mig, så tydlig, så ensam och så levande.

Det lyste om dig, ett gyllene sken.

Jag fäste min blick i din, i det ögat som fortfarande levde och hade hälsan och där såg jag något som jag aldrig sett förut, hos någon. Där inuti irisen och den svarta linsen fanns liv, där fanns glöd och passion och där fanns känslor.

Du var det vackraste jag någonsin skådat. 

Ditt skal var skadat, utmärglat och uppgivet men din insida var mer levande än någon annans.

Jag avundades dig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...