Nu får det vara nog!!

Om ganska så exakt 10 dagar har jag varit singel i 24 år. 24 ÅR!

Jag har nog aldrig tyckt så illa om mitt singelliv som jag gör nu. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag HATAR det.

Jag är så förbannat trött på att alltid vara den i kompiskretsen som är ensam, singel eller vad man nu väljer att kalla det.

Den som sitter utan någon att mysa med när det är filmkväll. Den som inte har någon att pussa på när man vaknar och säga god morgon till. Den som inte kan åka på släktmiddagar. Den som inte har någon att luta mig emot när jag är ledsen. Den som inte har någon...

Så har det liksom alltid varit.

Jag har alltid varit dendär nörden med konstig musiksmak som aldrig varit ihop med någon.

Jag har alltid varit den som man bara sett som kompismaterial för att jag är snäll och pålitlig och oftast väldigt glad.

Jag har alltid varit den som önskat mest men aldrig fått det jag helst av allt velat ha.

suck!

Inte heller dethär året har jag hittat någon... Jag har träffat några men ingen som det liksom klickat med. Typiskt.

Jag har verkligen försökt, det ska gudarna veta. Jag har trotsat en del av mina rädslor, tagit mig i kragen, gaskat upp mig, gömt undan känslor, letat men fortfarande ingenting... ingen...

När ska det hända? Underverket?

Jag går här å väntar och väntar och försöker å försöker....

Sedan slutar jag vänta och slutar att försöka för att folk säger att man inte ska leta. Rätt va det är så står han bara där, säger dem.

Det har heller aldrig hänt.

Jag har verkligen provat allt och ingenting.

Jag har varit modig, modigare än många andra. Jag har försökt verka ointresserad. Jag har försökt verka intresserad. Jag har försökt verka VÄLDIGT intresserad. Jag har försökt vara normal. Jag har försökt vara lite sexig. Jag har försökt testa sånt jag egentligen inte vågar. Jag har försökt, jag har försökt, jag har försökt....

Nu har jag inga fler trix i min trollerilåda. Jag har provat allt jag kan komma på, utan något som helst resultat.

Jag vet inte hur jag ska bära mig åt eller hur jag inte ska bära mig åt.

Jag behöver hjälp!

Jag vill inte vara ensam längre. Jag vill inte vara själv här i min lägenhet varje kväll. Jag vill inte vara den enda av mina vänner som fortfarande tycker det är roligt att gå ut å träffa folk å leta efter potentiella pojkvänner. Jag vill inte vara den som får höra om hur bra alla har det och hur lyckliga dem är. Jag vill inte vara den som får höra orden: Det kommer ska du se lilla vän!, Den som väntar på nåt gott....

Jag får krupp när jag hör sådana fraser. Det är det värsta jag vet. Det kommer ju aldrig, fattar ni inte det? Jag är fortfarande singel trots alla 67493027298 fraser som ni så omtänksamt delat med er av under x antal år...

Folk säger att man bara ska vara sigsjälv. Jag är alltid migsjälv, det tycks inte vara någon fördel i dethär med att skaffa sig en partner. Inte i mitt fall iallafall.

Kanske ska jag testa en ny teknik, den enda teknik jag hittills inte gett mig in på för att jag hatar den.

Tekniken kallar jag för hjälplösa-bimbo-tekniken. Den verkar gå hem.

De flesta blonda bimbos utan något bakom pannbenet verkar ha pojkvän. Man ska tydligen spela vek och inte kunna något, vara smal och snygg men inte veta något för att man ska kunna bli tillsammans med någon. Stämmer det? Mhmm får ta å testa det då å se om det funkar... ett problem bara... Jag kan inte ljuga... och jag är inte smal...

Jag får väl helt enkelt ta å skaffa mig en härlig anorexia, blondera sönder håret, skaffa rosa läppglans och blinka med ögonfransarna tills de gör ont. Om det nu är det som krävs?

Jag vill ju så gärna hitta någon som hittar mig tillbaka.

Jag vill så gärna så gärna så gärna ha någon att tycka om.

Snälla hjälp mig.

Leendet dog.

All glädje som funnits försvann.

Det tog bara ett ögonblick.

Ögonen slöts, munnen blev ett streck och hjärnan nollställdes. Du stod stilla, blick stilla, bara bröstkorgen rörde sig. 

Där framme fanns det som du mest av allt ville undvika. Ångesten växte. Du var tvungen att passera, det visste du. Han hade ju redan sett dig.

Där stod du som ett fån medan han kastade blickar över din kropp.

Hjärnan började återigen att ta kontroll, benen som nyss varit stela som två fiskpinnar började gunga och sakta stegade sig fötterna framåt. Fingrarna i vantarna var varma nu, svettiga. Vad gjorde det? Det var ändå ingen som skulle hålla i din hand. Det var aldrig någon som skulle hålla i din hand mer. 

Smärtan som följde efter att någon släppt taget var alltför stor så därför hade du bestämt dig för det, aldrig mer.

Du var glad att det var kallt ute, vantarna blev till ett skal, ett skydd mot allt det onda. Allt det onda som vid en första åsyn tycktes vara något ljuvligt och varmt men som alltidpå ett eller annat sätt utvecklades till något ont och smärtsamt.

Du närmade dig, även din panna blänkte av de små svettpärlorna som tvingat sig fram under mössans kant.

Att någon kunde få någon annans kropp att bete sig på dethär viset. Du förbannade honom. Du förbannade hans förmåga att ge dig känslor du numera kunde vara utan. 

Han log när du passerade. Han log detdär leendet som förr fick dig att smälta och bli till en liten, liten pöl på golvet framför hans 43:or. 

Du kände rosorna på kinderna som blommade ut i full prakt och förbannade dem också. Nu visste han, nu visste han att du ännu inte släppt taget.

Du ville för ett ögonblick sluta andas och sjunka igenom den frusna marken.  Synd att det inte var möjligt.

Du kvävde impulsen att vända dig om för att se om han fortfarande stirrade på dig. Du fortsatte framåt.

Du tänkte på det han gjort mot dig, det va på det viset du hade klarat dig utan honom så länge. Du tänkte på hur han behandlat dig och dina känslor. Du tänkte på de svidande orden och på alla nätter han spenderat med någon annan. Du tänkte på allt det onda. Det kändes bättre då.

Han skulle aldrig mer göra dig illa sålänge du orkade tänka på allt det dåliga.

Aldrig mer...