Jag är sjuk, allvarligt sjuk.

Det känns nästan som någon form av dödssjuka.

Det är den beryktade kramsjukan som slagit till. Starkare än någonsin...

Tidigare när denhär sjukdomen smittat mig så har det varit en mildare form, hanterlig liksom.

Jag visste inte hur kraftfull denhär sjukdomen var, vad den gjorde med en och hur den yttrade sig.... Nu vet jag.

Hela dagen har jag legat ihopkurad i soffan och kramat om en filt som vore den någon jag tyckte mkt om. Jag har försökt döva smärtan med den enda vettiga värktabletten, chokladkakan samt de överblivna chipsen från gårdagens förfest. Hjärnan styr fingrarna som väljer sliskiga ballader i mediaplayers spellista.

Jag hatar migsjälv.

Jag sitter här under min filt som luddat av mig på alla kläder jag för tillfället har på mig och önskar mig ett bättre liv. Jag har ätit choklad och chips vilket inte direkt hjälpt, jag har bara gått upp ytterligare lite i vikt. Jag har lyssnat på alldeles för många ballader och de har bara haft en negativ inverkan på mitt humör.

Jag hatar migsjälv lite mera.

Det som gör denhär kramsjukan så lömsk är att jag i princip skulle kunna kramas med vem som helst, bara någon frågade mig. Det tragiska är att det inte kommer att hända. Jag kommer att vara lika sjuk när mörkret fallit, när morgonen gryr och hela morgondagen... Synd att inte kramar, pojkvänner, kärlek och sånt kan köpas på närmsta apotek. Då skulle man slippa dessa virus. Dessa hemska virus.

Jag känner ett styng av desperation i mitt lilla bankande hjärta.

Idag är jag alltså ett luddigt, tjockt, ensamt desperat monster som moffat choklad och deppat till snyftmusik omfamnandes en filt... Det låter ju härligt... Jag känner mig verkligen fräsch, attraktiv, social och glad... NOT!

Vart är min prins?