Musiken betyder mer för mig än något annat.

Musiken är min bästa vän, den sviker mig aldrig, lämnar mig aldrig, klagar inte på mig, hatar mig inte och låter mig vara ifred när jag vill det. 

Den finns där när jag behöver den, i alla lägen. Den finns där när jag är ledsen, glad, upprymd, vilsen, tårögd, ensam eller när jag inte känner något alls.

När jag inte har någon axel att luta mig emot så är det musiken som blir mitt stöd.

Ett stöd fullt av toner, melodier, fina ord, meningar, bas, diskant, det bästa av stöd. Någon att dela något med. Känslor, sång, tankar och uttryck.

Vad skulle jag göra utan musiken?

Vad skulle jag vara utan musiken?

Jag törs knappt tänka på det.

Jag sjunger ofta, ni som känner mig vet... Det är väldigt svårt för mig att hålla tyst när jag hör musik, det kan vara vilken musik som helst. Bra, dålig eller alldeles värdelös, alltid hittar man något som fastnar eller som man liksom måste pröva få ut ur sin egen mun med sin egen röst. Liksom för att se om det funkar. Ibland gör det det, ibland inte.

Sången har nog alltid funnits hos mig, ända sedan jag var liten då pappa och jag spelade in på band när jag sjöng och han trummade.

Jag har ärvt musikaliteten av pappa, den gamle räven... Den gamle hårdrockaren som sadlade om till dansbandsmusiker... *suck* (Varför i allsin dar byta ner sig så?)  

Jag har honom att tacka. Musiken är en del av mig och har alltid funnits runt omkring. Pappa spelade alltid hemma, jag älskar fortfarande ljudet av en välstämd gitarr. Det har någon sorts lugnande inverkan på mig. Ett varmt klinkande, toner som liksom flyger fram och sätter sig i örats kant, kittlar en lite för att sedan bytas ut mot andra, starkare toner som byggs ihop till något. En melodi. En sång.

Formlösa byggstenar som ändå bildar något av det vackraste som finns.

MUSIK!