Jag vet inte vad det är med mig... Har setat å gråtit till Eva Cassidy och hennes underbara stämma ett bra tag nu.

Jag vet inte exakt varför jag gråter.Det känns som om jag skulle ha världens PMS depression fast jag inte har nån mens... Eller hur jag ska förklara mig... Ja, ni kvinnor vet...

Tårarna bara rinner och tankarna skenar iväg. Det handlar väl om dendär förbannade ensamheten igen. Den som ligger innuti mitt bröst och gnager. Snaty blir väl där ett hål?

Det är absolut inte så att jag är ensam, jag har en massa bra vänner och en underbar familj men kärlekslivet, i det är jag ensam. Närhet var det år och dar sedan jag fick nåt av. Minns knappt hur det känns... Kanske är det det som är felet???? Kanske är det det jag skriker efter? Hur ska man veta? 

Ovanpå allt dethär så är det ju jobbet.... Jag vill helst av allt inte gå dit men nu har jag lovat att jag kan ställa upp och jobba denhär helgen. Det betyder att jag inte kan boka upp något annat utifall de ringer mig. Det är så jävla irriterande. Jag HATAR att vara vikarie!! Fy faan rent ut sagt. Varför kan vi som studerar inte få pengar nog så att vi klarar oss utan att jobba extra??????

Anledningen till att jag ens började plugga först var ju at komma bort från jobbet. Ååå usch, nej dethär måste va den sämsta jäkla kvällen på bra bra länge!!!!

Jag saknar tiden när vi var små, när diskot nalkades varannan fredag. Jag saknar mina vänner och allt roligt vi haft. Nu är ni vuxna med egna barn och familjer medans jag fortfarande är ett barn som väntar på något gott....